Sabadon

Mardröm i natt igen.
Inte om samma sak... men om henne, såklart. och ett av hennes ex.

Det kanske är ett tecken att vi borde spela Knightmare chess nästa helg?

Det börjar bli brådis. Träningskortet går ut på Fredag.
Men jag anser inte att jag har råd att köpa ett nytt just nu. Får väl vänta till nästa lön.

hmm...
Jag kanske borde ta och betala mina räkningar i kväll?

... i alla fall om jag vill bo kvar där, i min fina lägenhet.

Oh well.
Hyresvärden är väl det minsta problemet. Jag vet att man har tio dagar på sig - efter det datum man ska betala in pengarna. De har sagt det till mig en gång då jag ringde dit och var lite orolig för en försenad hyra.
Så... en dag gör ingen uteliggare - hos dem.

Nä. Nu ska jag dra iväg till det öde lunchrummet och äta.

Jaha. Nu har jag då spelat innebandy för första gången på ca 10-12 år.
Det kändes inte så ovant som jag hade trott. Jag var absolut inte sämst - och dessbättre satt min konditionsträning fortfarande kvar lite... så jag sprang garanterat mest - och, som vanligt, snabbast,
Gjorde ett mål också... äntligen. Hade rätt många chanser, men det svåraste är ju att göra mål. Helst när man inte är särskilt van att spela. Det är någonting med just den där avgörande situstionen som gör att man låser handlederna och hjärnan och bara bockar iväg bollen i knapp styrfart.

Men jag fick alltså göra ett snyggt mål.
och jag är nöjd.
Det var kul.

Tyvärr är det inte särskilt många där - under somrarna. Vi var bara åtta personer - och då en är målvakt så blev det lite haltande. Ena laget fick ha målvakt - och det andra inte. Där hängde vi upp lite sarg i målet i stället - så man var tvungen att prickskjuta på sidorna för att göra mål.
Sedan var vi då sju utespelare. Ojämnt antal betydde tre mot tre - och ena laget har en avbytare. Eftersom tre mot tre innebär väldigt mycket spring så... var det jobbigt.

Jaja... hoppas det kommer fler nästa gång.
För... det blir en nästa gång för mig. Det var kul.
Ont i benen och fick ett slag på fotknölen så det började blöda, men... det är väl sådant man får ta?
Känns bättre att det blöder, än att det bara blivit en stor blå knöl. :)

Hörde förresten av en granne till en kompis att Star Wars-utställningen i Ö-vik visst var riktigt bra.
hmm. Hade vissa funderingar på att dra dit någon dag. Men kände att jag itne skulle orka. Men... kanske ändå?

Yeah yeah. Jag har varit och spelat poker... och... druckit öl.
Blev sist första gången jag spelade och vann andra gången.

Nu mår jag lite illa.
Jag kom hem klockan 1:30. Tog snabbt ett beslut att gå ned på stan för att stilla min hunger.
klockan 03:15 ska jag precis få beställa en jävla burgare. SANSLÖST långa köer. Då kliver någon agressiv snubbe med flaska fram och börjar banka på hårda saker och fråga varför han inte får sin burgare? Han lyckas såklart slå sönder sin flaska också och börjar ana att det är JAG som förhindrat honom att få sin kära burgare. Problemet är vl att han inte ens beställt en - och jag har bara stått i kön.

Så tjafsar han ett tag. Helt klart påverkad av det mesta. Ger intrycket av att vara någon sorts Terminator på svamp. Står och hotar med sin trasiga flaska.
Och så börjar han vifta lite och just då han ska slå/hugga mig med trasig flaska så dyker två poliser upp och lyfter iväg honom.
Så... den situationen utvecklades rätt fördelaktigt... tycker jag.
- Tack, polisen!

Sedan var det någon dam på runt 50 som började ragga på mig.
Det var väl belöningen.
Vilket visar att gud inte finns!
Om gud funnits så skulle han väl för fan kunnat skicka ett par riktigt snygga saker att ragga på mig? För SÅ traumatiskt var det!

Nåväl. Det är ju inte som att jag är intresserad ändå. Så det var väl lika bra. Varför slösa två good ones på mig?

Men nu är jag i alla fall hemma.

Jo just ja. 'S' kommer hit nästa helg. Då ska vi se en bra film... I'm sure of it. Sedan måste jag planera lite att göra. Typ pyssla med att vika kuvert eller nåt. Eller... ja... kanske ladda hem någon tv-serie?
För trevligt, jag vill ha.
Jag tror faktiskt det kommer kännas något mer avslappnat än förra gången. Det känns så.

Ja i kväll blev det en ganska stillsam kväll. En film och lite cola, typ.
... och då menar jag inte kokain.

I morgon ska jag sticka iväg och köpa mig en innebandyklubba. Sedan lite alkohol... och efter det ska jag välja en TV åt en kompis pappa och installera den. Så, när vi är klara, kommer vi att sätta oss hemma hos kompis och dricka alkoholen. Kanske till och med a'la högstadiet hälla den i plastflaskor så den ser ut som läsk och 'bängen' inte kommer och bölar åt oss för att förtära rusdrycker på offentlig plats. :P
Vi ska nämligen ut på stan. Förmodligen har vi tänkt gå någonstans där det serveras saker. Inte bara sitta på en parkbänk. När man är 17 kan man sitta och dricka på en parkbänk och vara cool. När man är 34 så är det inte särskilt coolt längre.

Men vi kommer nog stå LITE utomhus i alla fall. Det är ju den där förhatliga kvällen då Wheels har sin utställning och alla bilarna ska ut och cruisa runt stan. En arbetskamrat brukar alltid ta ut sin bil den kvällen, så jag ska bara se om hon syns till. Kanske kan hoppa in och sitta där bak som en riktig gammraggare.

Eller förlåt. Det är inte okej för mig att kalla mig själv för en riktig raggare.
Jag är ingen raggare. Jag är bara på låtsas.
Det vore ju som att jag skulle sitta och kalla mig själv för arkitekt, bara för att jag jobbar med husritningar. Men det är jag inte. Riktiga arkitekter kan bli lite upprörda om de får höra det.
... och jag är ingen raggare. Jag är bara en vanlig svenne utan shoeshine i håret.

Men om jag blundar... så kan jag vara vad jag vill.
Om jag vore en superhjälte, skulle jag vara fantastisk-mannen.
Jag skulle flyga runt i världen och bekämpa brott, helt enligt min fantastiska plan.

Men i alla fall.
En innebandyklubba.
Att skaffa en innebandyklubba när man är 34 känns lite som att skaffa en mustasch när man är 14.
Bara just aningens fel ålder, huh?
... och då menar jag såklart för att det är min första. Det är ju inte konstigt alls om man faktiskt SPELAR innebandy.

Nu börjar jag fundera på att tatuera mig igen.
Skulle vara soft med en som råkar tangera sidan av ansiktet lite, sådär som man egentligen inte får göra.
Jag hade ritat en rätt fin en... förut. Men allt försvann. Jag råkade radera alla mina tatueringar som jag klottrat ned. Och det var ju ganska precis 8 år sedan nu... så de finns inte kvar i papperskorgen längre. ;)

Nåja. Jag får väl rita en ny då.

Jag menar. Hur svårt kan det vara? Jag har gjort det förr.
Jag har gjort musik förr också. Och det har jag även gjort nu. Tre låtar! De låter okej, för att komma från en som inte gjort musik på typ 5-6 år. Ringrosten försvann visst när jag tog min månatliga dusch. ;)

Allt känns likadant. Ingenting förändras.
Jag ser fram emot resan, som tyvärr ligger nästan en månad bort. Någonstans i horisonten.
Ni förstår... En månad är väldigt lång tid för mig just nu.
Snart har det gått fyra veckor sedan stora delar av mitt liv blev omkullkastat. Dessa fyra veckor känns faktiskt som runt tre månader. Och nu är det alltså lika länge till innan någonting kul kommer att hända.

... För allt jag gör just nu, känns inte kul. Det blir bara livsuppehållande åtgärder.
När jag gör någonting som jag tidigare tyckt var kul... så är det nu bara ett sätt att inte må så dåligt.
Jag har alltid tyckt om att vara ensam och ha tid för mig själv. Sitta framför datorn... laga mat... Inget av detta har jag sinnesro att göra nu. Det är inte kul längre.
Jag brukar skämta väldigt ofta. Det mesta går att skämta om, om man är på det humöret. Men jag är inte på det humöret längre.
Jag är inte samma människa.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag blir det. Om någonsin.
Just nu är jag inte ens i närheten. och det blir såklart inte bättre... för ingenting förändras.
Det eviga lidandet står för dörren. Jag kommer alltid sakna, alltid hoppas. och ingenting kommer någonsin kunna mäta sig med åren 2000-2008. De har varit höjdpunkten av mitt liv. De enda åren jag varit lycklig.

Men, som sagt: Jag kommer alltid hoppas. Jag gör det även nu.

och OJ vad jag längtar till resan. Jag måste verkligen få göra någonting kul nu.

Jo... by the way 1: Jag kom inte in på programmet som jag ville läsa på universitetet. Jag hade verkligen hoppats på det. En ljusglimt inför framtiden som nu försvann.

By the way 2: Blev i går tokdissad av någon som helt enkelt tyckte jag var för kort. Personen klarade inte av kortväxta. Uppenbarligen har många problem med korta killar. Så jävla tragiskt. Jag har inga problem med långa människor. Det gör mig till en bättre människa - men hur stor tröst är det? Det gör ändå ont.
'S' är längre än mig... och det har vi aldrig haft några problem med. (förutom att jag kanske HELST inte ser att hon tar på sig 15 cm platåpjucks. Men hon FÅR göra det, om hon vill)

Har förresten sett barn överallt i dag.
Jag satt ute över lunchen - och tänkte. Gick in till centrum och bara satte mig på en bänk och räknade mina fötter.
Ungefär var tredje människa var en tjej med barnvagn. Det var barn överallt!
Sedan kom jag tillbaka till jobbet och så ligger det ett barn och sover här. På min plats!
(de trodde väl inte att jag skulle komma tillbaka, så min plats blev lämpligast)

Så... där satt jag och stirrade på det sovande barnet och kände mig harmonisk.
Det är stort. Jag har gått från att vara ett barn - till att vilja ha ett.
Tyckte till och med att det var okej när ungen vaknade upp och skrek och luktade mindre angenämt.
(fast bara okej) :-/

Nu har jag i alla fall insett att jag mår sämst under förmiddagarna. Så nu vet jag att jag måste hålla ut under arbetstid. Sedan bilr det bättre. Efter 15 går det hyfsat. Men det är förstås för att jag gör något då... oftast . Jobbet slutar - jag ska iväg och störa kompisar.

På Söndag har jag funderingar på att vara med och spela innebandy med mitt gamla lag. Bara träning... en gång i veckan.

För att bonda med män krävs visst att man duschar med dem och ropar 'Still the king!'

Nå. Eller nåt.
(gammal fotbollshistoria från Umeåtrakten: Lagets stjärna, med sin enorma kubikpenisniklas, blev väldigt orolig när det började ryktas om att deras nyförvärv, från afrika, skulle vara stolt innehavare av ett stycke riktigt mäktig filé. Tiden gick och slutligen så kom då detta nyförvärv och... efter hans första träning var stämningen nästan lite... spänd. En viss förväntan rådde i omklädningsrummet. Och det här är inte det minsta gay... nej då! ;) Men i alla fall så klev han sent omsider in i duschen, där lagets stora stjärna redan stått ett tag. Efter bara ett tiotal sekunder ropar stjärnan glatt: "Still the king!"... sedan var ordningen återställd och allt återgick till att bli harmoniskt igen.)

Jaja. Så kul har män, när de umgås i grupp. Smiskar varandra med blöta handdukar och spanar in varandras organ.
Egentligen tror jag att ca 80% av alla män är homosexuella. De vet bara inte om det än.

På tal om det. Jag har hämtat ut biljetterna till pridefestivalen nu. Vi köpte var sin veckobiljett - och vi kommer vara där tre dagar. Om någon vill ha inträde till den 1:a, 2:a och och 3:e Augusti, så... hör av er. Då kan ni ta våra efter vi är klara med dem. :)

Nä... ibland känns det sådär...
Ibland inte.

I natt sov jag ungefär tre timmar.
Egentligen hade jag tänkt stanna hemma i dag och i morgon. Jag känner mig inte frisk alls. Men... äh.

I natt drömde jag.
Jag drömde att vi satt framför datorn i mina föräldrars hem och allt var liksom över. Jag kände mig så oerhört glad och jag sorterade bara lite i gamla tidningar. Sedan ringde någon - och hon lät överlycklig. Pratade inte särskilt länge. Efteråt sa hon bara vem det var som ringde - och en stöt av död gick genom mig. Allt blev mörkare och allt det glada försvann. Alla tidningar hade plötsligt fått samma datum och hon slöt sig totalt. Svarade inte på tilltal, utan bara satt där och såg neutral ut. Jag var maktlös... jag blev ignorerad... och allt föll ihop.

Så nu har jag börjat drömma om det där också.
Vad fan ska han finnas i mina drömmar för? Det är väl nog illa att den situationen förpestar hela mitt vakna liv?

Det är enda tillfället jag hittills kunnat må bra. - När jag sovit.
Ironiskt? Eller vad säger man?

Jag var och träffade en kompis i går. Han, hans fästmö och deras 4,5 år gamla son.
Blev bjuden på te och grejor, kollade på fotboll. Fick en kram av deras son när han skulle gå och lägga sig. Åkte hem och grät, för det är någonting som jag saknar så mycket.
Så skadat det här vänt på mitt liv och mina prioriteringar.
För en månad sedan ville jag ha ett Playstation 3 och en ny ändamålsenlig dator.
Nu vill jag gifta mig och skaffa barn.
Och känslorna är äkta. De har nog funnits där rätt länge. Men jag har bara inte känt dem, på grund av depressionen.
Jag vill förresten ha två, eller tre.

Ja, hörrni. Nu skrev jag ett sånt där argt brev igen. Direkt riktat åt 'S'.
Jag skickade det dock inte. Jag känner mig bara så hemsk och jobbig när jag tänker och skriver sådant.

Visst. Jag har nog rätt att känna mig så. Men... jag älskar henne ju så fantastiskt mycket och vill inte att hon ska behöva läsa alla de mörka tankarna och de hårda orden som jag proppar in i ett sådant brev.

Jag är bara rädd att driva henne ännu längre från mig.
Men å andra sidan är jag rädd att hon bara glider iväg om jag inte tar tag i repet och rycker rejält i det. :-(

Så jag vet inte.

Men det roligaste i mitt liv just nu, är att jag kan roa mig med att sitta och planera resan till Stockholm och Göteborg.
Eller ja... "Göteborg". Rent tekniskt blir det väl där vi kliver av... men knappast kommer spendera särskilt mycket tid.
En förhoppning är dock att vi kanske skulle kunna bo hos någon i Göteborg, en eller två dagar. Men... problemet är att vi knappt känner någon som bor kvar i staden. Alla har flyttat ut till Swanseaduckcountyhill eller något annat hillbillyställe. Fast kanske mer svenskt då.

Nåja. Jag har inget emot det. Men helt beroende på vilka som ska träffas och vad vi ska göra där så måste vi försöka hitta det mest lämpliga boendet med en gång. Vi kommer sannolikt ha rätt mycket packning.
EN idé är väl att man skickar hem all tvätt, efter några dagar, och köper nya där borta för resten av tiden. Men den idén var så urbota dum att jag inte förstår varför jag skrev ned den... än mindre varför jag inte raderar den. Men jag är trött på att radera inlägg. Jag gör bara det med de mest jobbiga.

Men så är det ju. Ibland har jag riktigt jobbiga stunder.
Den här är inte en av dem. Nu mår jag helt okej.

Fast jag vill fortfarande slå någon! :)

Det känns trevligt att planera resan... som sagt.
Vi behöver inte åka och känna press på oss att vara perfekta. Vi behöver inte åka och sitta och snegla på varandra hela tiden. Utan... bara åka och ta semester. Se till att ha trevligt.

Hmm... undrar om det finns någon snabbkurs i disco?
Det lär ju behöva dansas lite på pridefestivalen.
Gyrera med rumpan så alla bögarna blir helt gaaalna.

Fast tyvärr är jag icke någon fena på att dansa.
Möjligen om man bygger om en såndär elektrisk tränings-pad som man ska ha på magen för att bara kunna sitta och skaffa slöbräda. Dra om lite ledningar och ge sig själv en rejäl zappo i stället.
Fast det är klart.
Sladden kommer vara lite i vägen.

Men det finns ju förresten en snabbkurs i disco. Måste genast kolla på den där finska instruktionsvideon igen.

De där vackra ögonen, som jag bara sett gott i - och som fått mig att känna mig lugn, förälskad och lycklig.

Jag vill inte leva utan henne.

Nä... nu vill jag gå och slå någon.
Var är han?

Det här blev ett jävligt hårt inlägg.
Jag bär på så mycket känslor. Ilska, Sorg, Rädsla, Kärlek och many many more.
Kom just hem från en låååång promenad. Klockan är ett. Jag kan inte för en enda sekund sluta tänka. Mitt liv har gått helt åt helvete! Kan inte leva.

... och ni får tyvärr inte läsa det.
Jag kan inte lägga ut detta brev här. Det blir för mycket. Det var alldeles för mycket ilska och svek.
Den som vill ta del av det får be om det.

Nä, nu håller jag på att bli sjuk också.
Sitter och har väldigt ont i huvudet. Känner att jag fryser, mycket.
Jag mår illa (what's new with that?) och jag håller nästan på att svimma lite, då och då.

Jag kanske fått "frånvaro-av-fästmö-infektion" i hålet i näsan?

Jag menar... någonting måste det ju vara.

Bläh. Jag vill inte ligga hemma och vara sjuk. Hur kul blir det?

Nä. Nu ska jag gå och prata med min chef. Uppenbarligen kan jag inte själv ta bort min semester. Bra programvara!
Sedan tar jag en kopp te, där uppe i HQ. och sedan vet i fan om jag inte tar och går hem.
Hoppas jag inte blir sjukare. Jag har tagit Ipren och huvudvärken vill, som vanligt, inte ge sig.
Värktabletter verkar inte på mig... tror jag.
Men de funkar mot feber.

Det fanns ingen öppning på någon intenviskurs förrän vecka 36. Jag hade hoppats på åtminstone två veckor tidigare.
Det som är ännu mer trist, är ju att jag inte KAN vara på intensivkurs under vecka 37 (Ja.. de pågår i två veckor), på grund av resa med jobbet till Österrike.
Så jag bokade in mig på vecka 38. :-(
Blä. Det är ju i mitten av September.

Men i alla fall så ska jag se om jag kanske rycker tillbaka semesterveckorna 28-29, som kommer nu... påbörjar min semester 2 veckor senare och lägger de veckorna på intensivkursen i stället.
Får hoppas det går bra.
Egentligen borde jag genast höra av mig till chefen. Men... jag känner att jag inte vet tillräckligt mycket ännu.

Undrar förresten när jag kommer återfå min energi så att jag åter börjar träna.
Den finns i alla fall INTE här.
Jag hade hoppats att jag skulle börja den här veckan. Det kändes ju lite bättre ett tag... men sedan försvann den igen.

Jaha...

Nu sitter jag på jobbet igen då.
Har lämnat in ansökan om lämpen. Hoppas på ett snabbt körkort. Jag vill verkligen ha ett körkort. Jag vill bli vuxen.
Sedan hoppas på att det här blir bättre, så jag kan åka hem till 'S'. Para mig med henne och göra henne gravid. Sedan kan jag köra henne till BB på vägen tillbaka. :D

Nä, men trist bara att jag troligtvis inte kommer få mitt lämplighetsintyg innan v.28. För då startar en intensivkurs... och jag har semester. Men jag får ringa dit och fråga när nästa startar.

Nä. Nu ska jag sätta över pengar till mitt lönekonto. Biljetter och hotell ska betalas. Hotellet vi skulle boka var uppbokat. Jaja. Det kan bara ha varit ett enda rum kvar då, när vi tittade på det i går. Men det gör inget. Jag hittade ett annat hotell bara 5 km från centrum, så jag tror nog det duger NÄSTAN lika bra. Fast det blir såklart inte lika nära som Globen skulle varit. Men det som jag bokat nu var, även det, fyrstjärnigt.

Hoppas rummet är något större än det vi bodde i när hon opererades. ;) Det var ett dubbelrum i ett "nollstjärnigt" hotell på östermalm, som inte ens taxichaufförerna visste om. Ganska dyrt också... och rummet var typ 3 x 1,5 meter... med penistvättfat alldeles innanför dörren och allt. Yeeeeahh!
Det skumma är att jag bott där tre gånger! :)
Men det beror ju på att det alltid går att få ett rum där. Aldrig fullbokat.

Ändå HAR de ett fotografi där med tanten som äger stället - och kronprinsessan.
Jag funderar på om det är ett montage.

Vi hade dock trevligt där. Trots att hon var nyopererad och sådär. Vi connectade på ett nytt sätt. :)

Bara som avslutning... som inte har med det sistnämnda att göra:
Jag ser verkligen fram mot att resa med 'S'. Det kommer bli kul. Det är jag säker på.
Hur det än står till mellan oss så är vi grymma vänner.

Fortfarande... efter tre veckor... känns bara allt så jävla overkligt.
Jag har aldrig haft drömmar eller mål.
Jag har aldrig brytt mig om någonting.
Tills jag träffade henne.

Då fick jag mitt allra första mål i livet.
Att leva med henne... och älska henne så länge vi lever.

Nu har jag fått fler mål och drömmar.
Att skaffa familj med den jag älskar.

Ärligt talat så håller jag med den där personen hon pratade med, på sitt jobb. Jag kommer inte ihåg vem det var, eller vad hon hade för befattning... men... "Skaffa barn så får ni annat att tänka på". Låter jävligt bra faktiskt. För egentligen är det ju vad vi båda vill.

I dag såg jag en arbetskamrat komma lotsande sin tvååring och sin fyraåring.
Då var jag tvungen att gå ut. Vill inte bryta ihop inför alla.

Jag har två mål i livet.
Om jag inte längre har chansen att uppfylla dem så vet jag bara inte... då blir det tungt.
Allt tar så lång tid. Det blir så utdraget - och jag vet inte hur jag ska stå ut.
Jag säger det igen: Jag känner mig så säker på att vi egentligen är menade att vara med varandra. Men jag vill vara det nu... och inte behöva vänta 1,3 år för oss att hitta tillbaka till varandra igen. (Eller kanske aldrig! På grund av framtida feghet.)

För det vet jag inte om jag pallar.
Att vänta så länge, alltså.
Att må så här dåligt, så länge.

Varje stund känns som om någon försöker gräva ut hela mitt maginnehåll med sina händer.
Varje stund känner jag mig så tom, så livlös, så panikslagen. Söker efter saker att göra - för att få min hjärna att sluta tänka. Ibland känns det som att slå en bräda mot pannan vore en bra idé.

Jag planerar och försöker få rätsida på mitt personliga liv. Jag bokar in kurser och pratar med kompisar och sådär. Men allt känns bara som på låtsas. Som om det egentligen inte betyder någonting.
Jag vill ta körkort... jag vill spela gitarr... jag vill träffa kompisar och jag vill hoppa fallskärm, etc. Men jag vill inte göra det - och sedan komma hem till mitt kalla, tomma hem. Där det inte längre finns någon glädje eller kärlek och där jag inte har någon möjlighet att njuta av mitt fantastiska nya individanpassade aktiva liv.
Sedan, i nuläget, så KAN jag inte motivera mig att göra det heller. För det mår jag alldeles för dåligt för.

"I don't want to... ..."

Men ibland känns allt bättre. :)

Nu skriver jag nog inget mer i den här bloggen, i dag. Det är midsommarafton och om ganska precis 45 minuter har det gått 14 dagar. Jag hoppas hon ringer så snabbt hon känner att hon kommit i ordning efter att ha sovit förmiddag efter nattpasset.
Men det såklart... beror på vad som blir sagt i luren.

Det regnar och blåser. Inget bra väder alls. Vi hade tänkt vara ute i mina föräldrars stuga. Men vet i fan om det blir så bra nu. Jag föreslog att vi, i stället skulle vara hos min mellanbror och hans familj. Återstår bara att se om HAN vill det. :)
Menmen. Midsommarväder deluxe, i alla fall.

Grejen med stugan är: Det går inte att vara inomhus. Stugan är alldeles för liten. Så det skulle bli att sitta ute i ett partytält eller nåt - och när det är sådant busigt väder så fungerar det inte. Frysa, huttra och sedan... sedan så kommer det MASSVIS med mygg också. Det spelar ingen roll hur kallt eller blåsigt det är. De bor ju en meter därifrån!

Man kanske skulle kunna stå ut med myggen om det åtminstone vore bra väder. Helt enkelt.

Jag var förresten och kollade synen i dag. Det var en riktigt avancerad syntest som jag var tvungen att genomgå för att få lämna in ansökan om körkortstillstånd. Håll för vänster öga... läs... håll för höger... läs. Jahapp... kolla periferiskt seende.
Okej. Du såg inte alla... men du har tjocka glasögonbågar, så den du missade doldes säkert bakom dessa. Happ... godkänt!
Kändes som att de bara undersökte så man inte såg som en mullvad.

100 spänn för det!
Kan optiker vara kvacksalvare?

Jaja. skit samma. Huvudsaken var väl att han fyllde i lappen korrekt och jag kan lämna in den på Måndag.

Jag medger att jag inte längre kommer med särskilt kvalitativa inlägg. Men det går inte att tänka! Folk säger att jag ska gå hem. Men... vad fan ska jag göra hemma då? Sitta och vänta i ett dygn på ett telefonsamtal som jag VET inte kommer innan åtminstone klockan 12.

Jag sitter och renskriver - och ändrar dispositionen på ett protokoll från ett arbetsplatsmöte.
Fast det är redan den officiella releasen, så jag gör det bara för mig själv. Sedan lär jag inte spara det - eftersom jag inte är intresserad av dess innehåll. Jag har i alla fall lyckats optimera så att det ligger på ett A4, i stället för två.
Se så roligt jag har. Roar mig kungligt!

Undrar om jag ska bita mig i kinden också... det lär vara ungefär lika kul.

Kan faktiskt inte riktigt gå hem tidigare heller. Klockan fyra ska jag vara på synundersökning för lämpen. Så jag måste vara hos optikern vid den tiden. Och det stället ligger ca 150 meter från mitt jobb så det känns lite onödigt att straya omkring en massa innan dess.

Jag försöker och försöker hitta någonting viktigt att skriva om - men det går helt enkelt inte. Jag ber så mycket om ursäkt. Men jag är bara så ofattbart rädd. Och känner mig åsidosatt, utanför, ej delaktig... ja... ni vet.
Hoppas jag får känna annorlunda om några dagar. Hoppas vi kommer att diskutera, så jag känner att jag också får säga saker - och vara med och påverka och bestämma lite.

I morgon är det midsommar.
Jag kan inte njuta av midsommar i år. Förhoppningsvis kan jag njuta av nästa års.
Folk har visst köpt öl - men jag kommer inte dricka dem. Jag vill inte bli onykter.

Fast det är klart. Det beror på. Om 'S' ringer mig och säger att hon tokångrar sig och vill hoppa på mig och idka försoningssamlag på busstationen nästa gång vi ses... ja... då kommer jag såklart känna mig lättad och resonera som så att jag har någonting att fira. Och då lär jag dricka ALLA öl som andra köpt. Då blir det ingen kvar till dem.

Jag vet ju att hon gillar mig när jag är aspackad.
Till och med minnet av att ligga och spy i en backe bakom en elcentral känns som ett riktigt romantiskt minne... ibland.
Vi döpa denna platsen: Slippery Hill.

Fy fan... jag mår illa.
Sådan sjuk spänning och nervositet.

Det är klart att jag även känner hopp och glädje. Men öörk!

Alltså, jag trodde inte jag skulle bli så här sanslöst rastlös, REDAN.
Det är ju två dagar kvar! Den här reaktionen hade jag väntat mig på Fredag... inte Onsdag.
Men det känns att det närmar sig. Snart har det gått två veckor.
Två veckors rent helvete.

Jag är glad som en liten hundvalp över att vi ska prata med varandra igen.
Men jag är också mycket rädd!

Ja, jag är rädd att hon inte längre önskar att vi är ett par.
Fast inte för att jag ska bli ensam. För ensam blir jag inte. Jag har kompisar, jag har familj.
Jag är helt enkelt skräckslagen av tanken på att kanske förlora henne.
Det är ju henne jag vill ha. och det vet jag nu, mer än någonsin. Det har jag känt under dessa snart 20 dagars enorma kris. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det förut. Men nu vet jag exakt vad jag vill. Jag vill att vi ska prata... jobba och utvecklas tillsammans. Och jag är övertygad om att vi klarar det. Jag vet att vår kärlek är mycket stark. Jag hoppas bara att 'S' kan känna det, även om hon har negativa känslor också - som just kommit upp till ytan för att skymma sikten.

Jag känner bara att det känns allt mer dumt, för var dag som går, att jag inte kommer att fira midsommar med min fästmö i år. Det känns verkligen trist. När det är midsommar så vill jag ha alla jag älskar omkring mig. Jag älskar min familj och henne. Inga andra.

Men... hon jobbar både Torsdag och Lördag, så hon kommer såklart inte åka hit under Fredagen.
Nu blir jag sådär snyftig igen.

Två dagar kvar. Men sedan ett par dagar till då, innan vi har möjlighet att träffas.

Jaja. Nu är det gjort.

Ja... inte fallskärmshoppningen då... utan steg 1: Piercingen. Jag har en ring.
Jag valde dock mellan två olika tjocklekar och... det blev faktiskt den mindre. Jag var egentligen först inställd på den tjockare - men hon hade sådana testringar och den mindre satt mycket bättre i mitt vackra späda ansikte. En tjockare ring skulle bara suttit lite i vägen.

Hon som tryckte en nål genom min näsvinge var faktiskt rätt snäll ändå. Hon har tidigare jobbat i 18 år som sjuksköterska... och det kändes att hon var riktigt seriös. Nu vet jag allt. Och jag vet även att hon aldrig släpper ut någon utan att veta att denne mår bra.

(undrar vad som händer med resten? Jag såg en suspekt dörr där inne) *funderar*

Nä, men hon var riktigt seriös.

Hörrni, förresten.
Visste ni att man har en massa nerver i näsan? :-(

Okej. Jag kommer knappast förändras mycket bara för att jag piercat mig. Men det är en manifestation av min vilja att förändras - och ett startskott. En sak av många eller om ni så vill: Jag har satt spaden i marken och högtidligt deklarerat att "här skall grunden stå - till den nya, fantastiska, positiva och förbättrade Sabadon"
Det kommer att ta tid. Men det kommer att ändras en del. This town isn't big enough for both of me. Och jag vet vem som måste försvinna.

Och nu ska jag sluta blanda in en massa mupp, i mitt allvarliga snack.
För nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas jag inte sover på näsan.

Dvs: I dag höll jag upp dörren åt Foppa.
Han var här och skulle vara på möte med en massa viktiga personer. De ska visst bygga någonting.
Bostäder.
Inte direkt vad jag förknippar Peter Forsberg med, men... okej då. Klart han ska få göra andra saker än att bara spela hockey. Är han duktig på annat så är det ju perfekt om hans pengar kommer till användning.

Nä hörni, ungar. Nu slutar jag "jobba". Nu är det landstigning i Normandie.

... O, aj aj aj aj buff.
O, aj aj aj aj buff.
O, aj aj aj aj buff, buff... Oooooo, aj aj aj aj buff.

Rock on!

Men att det ska vara så svårt!
Jag hittade inte det där andra företaget. Men... nu vet jag i alla fall att det SKA ligga i något av de hus jag cirkulerade. Fast nere i en källarvåning. Så det blir en revisit i morgon och då ska jag banne mig hitta igen dem. Jag SKA leka tonåring - och pierca mig! So it has been written.

I dag har jag fått mina möbler. En soffa, en fåtölj med sittpall, en skohylla, två bokhyllor, en tv-bänk och ett par små saker till. Nu har jag grejat ihop de tre förstnämnda. Bokhylla och tv-bänken lämnar jag till i morgon. Jag måste ha någonting att göra i morgon kväll också.
T minus 3 dygn, 19 timmar och 35 minuter.

Ja... jag vet att hon inte kommer höra av sig precis då! Men... ändå. Jag håller räkningen som en riktig intern! :)

Min mamma skulle vilja prata med henne.
"Som kvinna till kvinna"
"och även som svärmor till svärdotter"

Men hon är noga med att poängtera att hon inte är ARG. Det är inte så att hon vill sätta sig ner och banna och ta mitt parti, liksom. Hon vill väl bara veta vad det är som händer. 'S' är hennes svärdotter. Hon vill väl veta om hon riskerar att förlora en dotter. För jag är rätt säker på att det är så min mamma ser på henne. Kanske inte 100% som sin alldeles egen dotter, men åtminstone som sin dotte!
Tror jag.

Min mellanbror ville också prata med henne. Tror faktiskt det är samma sak där. Han är absolut inte arg. Inte ett dugg. Men han är väl den av mina bröder som faktiskt kommit att lära känna henne lite. Han vill veta vad som händer. Vad händer med hans bror? Vad händer med hans brors bättre hälft? etc.

Nä... nu... ska jag porrsurfa lite och sedan blir det fotboll.

Jaahaaa...
Det var ju inte särskilt många ställen som sysslade med piercing. Trodde att det skulle krylla av sådana ställen. Men de största tatueringsplejsen gick inte loss på piercings i alla fall. Så jag får söka mig elsewhere.

Ett företag som ligger väldigt nära min arbetsplats skulle kunna stansa mig. Men tyvärr så hade han precis slut på ringar - och sedan skulle han iväg till Göteborg över midsommar. Så det blir inte förrän i början av Juli.
Jag går gärna dit, dock. Han verkar okej. Jag menar: Man ser på folk om de är benägna att sticka hål i andra människor. Det måste vara en sådan person.

Ja just ja. Sedan var det såklart en fråga om priset också. 450 kr. 170 för tjejer! Vad fan? Det hela handlar om hur fet näsvägg man har, tydligen. De kan använda pistol om det är en tjej men måste trycka kanyl om det är en kille.
Diskriminering - helt klart.

I dag ringde jag 'S's mamma. Helt enkelt för att jag ville få reda på när det var meningen att hennes morfar skulle fira sin jämna dag. Jag vill veta datum, så jag har något konkret att tänka på inför framtiden. Typ planera vad jag ska göra under semestern - i stället för att bara sitta hemma och hitta på en massa småsaker dag efter dag.

Sedan satt jag och pratade med henne ganska länge också. Hon är så vis.

I morgon ska jag kolla trafikskola, gå och köpa en sladd och sedan ska jag gå och kolla hur mycket en piercing kostar.

Drömde en mardröm... och så vaknade jag till ännu en.
Det kändes lite trist.

Först satt jag och spelade gitarr en del. Det var nu runt 8 timmar sedan och mina fingertoppar gör fortfarande väldigt ont. Långfingret liksom pulserar och känns lite avdomnat. tjohoo!
Så nu, när jag skriver, känns det lite skumt.

Sedan har vi kollat på fotboll. Och tyvärr fick jag, i mitt förra inlägg, rätt. Spanien vann. Men så triiist. Sverige gjorde ju en lite smått patetisk - men ändå heroisk insats och hade 1-1 ända till 90 minuter var spelade och i andra övertidsminuten släpper de in ett mål - efter pinsamt dåligt backspel.
På övertid!

Så det var riktigt nära. Kändes såklart trist, när jag satt och liksom bara väntade på ett Spanskt mål hela andra halvleken och sedan när det började närma sig slutet så trodde jag mer och mer och mer... och sedan var ordinarie matchtid över och då trodde jag till och med på RIKTIGT, på en poäng. (ja... jag ÄR rätt pessimistisk, när det gäller sport. Mitt lag förlorar ALLTID)

Menmen. Di svenska backarna gör misstag på misstag. Det är liksom bara en fråga om tid innan bra anfallare lyckas dra nytta av dessa. Mjällby och Stoor skötte sig bra. Men de andra två var under all kritik. Främst den där pajasen på vänstersidan. Nilsson? Herregud så dålig han var. Säkert 10 STORA misstag under matchen. Han liksom bara GAV bort bollar och... har killen tunnelseende? Han betedde sig som en stressad ren! Blicken rakt fram och absolut ingen notis om vad som händer i periferin.

Ungefär så som jag fungerar nu, alltså.
Ungefär.

Nyss ringde jag till en annan av 'S' kompisar. Det var inte för att gråta, grina eller nåt. Utan helt enkelt för att hon är den ende som jobbar på samma ställe... som jag alltså kan fråga huruvida 'S' kanske är ledig Söndag/Måndag - och inte bara Söndagen. För om 'S' nu, som 'A' trodde, är ledig två dagar så finns det hopp om att vi kan träffas ändå.

Jag måste säga att det verkligen skulle kännas (moget uttryckt:) sugigt som fan - om vi inte kunde TRÄFFA varandra efter dessa två veckors radiotystnad. Bara ett telefonsamtal på Fredagen och så var den helgen slut. Det skulle inte sedera ens den mest lobotomerade av mina hästar.

Det lite trista i den här historien var ju att den här vännen faktiskt inte visste någonting om vår paus. Hon är på semester och 'S' hade inte berättat någonting. Jag var helt enkelt 100% säker på att hon berättat för henne. Så hoppas det inte allt detta var off-limit material för just den kompisen bara. Dvs: Att hon helst inte skulle få veta någonting.

Jag tror dock inte det. Jag tror det bara var semestern som gjorde att hon inte fått veta någonting ännu.
Men det kändes såklart rejält dumt att JAG ringde henne och berättade att hennes kompis och jag tagit en paus. :-/

Nåja.
I kväll blir det fotboll. klockan 18 börjar Sverige förlora mot Spanien. Ska bli trevligt. Jag har ju dessvärre tittat på i stort sett varje match i det här mästerskapet. Så nu känns det som att jag liksom vill se hur "filmen" slutar. Känns dumt att bara se första halvan av EM och sedan skita i det bara för att jag inte tycker om fotboll. :)

Meeen, suck.
Jag hade tänkt fly staden ett tag. Åka till något annat ställe... bo på flughotell och boka in något evenemang, av något slag. Bara för att slippa tänka på allt detta.
Men tyvärr finns det inget intressant som är på gång. Det allra mest intressanta var Jay-Z, i Stockholm. Men... det var ju inte intressant för mig då.
Counting Crows skulle kanske varit okej. Men de hade ställt in.

Nä, det var synd. Då får jag se till att hitta på någonting här i stället.
Det är väl okej. Det blir klart billigare i alla fall. Även skabbiga hotell går ju på över 400 a natt. Här kostar det 134... och det måste jag betala även om jag är borta och bor på hotell, någon annanstans.

ÅH, vad jag babblar nonsens nu. Men: Allt för att slippa tänka så mycket. När tankarna kommer så blir jag så rädd. Rädd att allt är för sent. Att det ska ha gått så långt att hon inte längre ORKAR tänka optimistiska tankar angående oss.

Nä... se. Nu fick ni mig att tänka på det igen!
Måste kolla om det är något kul på tv. Typ snooker eller någon finsk rally-dokumentär.

Nu stänger jag av jobbdatorn och beger mig hemåt. Tänkte bara sova lite. Jag är så förbannat trött. Jag tror jag börjar förstå varför 'S' är så trött hela tiden. Att fundera tar på krafterna.

Sedan ska jag hem till en kompis och titta på fotboll, hela kvällen.
Som jag säkert nämnt förut så gillar jag inte fotboll något vidare. Men när det i stort sett är en gratis hobby, som jag kan ägna mig åt redan i dag... ja då vinner den ändå rätt många poäng.

Nåja. Vi hörs väl.

Nu... fredagen den 13:e, så har halva tiden gått. Nu är det officiellt mindre tid kvar, än vad som förflutit.
Jag tycker inte att det känns bättre riktigt ÄNNU. Men ärligt talat hade jag heller inte förväntat mig det. Det är fortfarande en väldigt nervös väntan och så bär jag på ett ständigt illamående. SAMT ett behov av att få ringa och höra hur dagen varit.

Jeg vet fortfarande inte vad jag ska göra i kväll. Jag har inte fått tag i någon ännu. Alla är ju och jobbar.
Det trista är att jag vet att de flesta jag känner ska jobba även i morgon. Så... blir ingen röjarkväll eller nåt.

Dessa två veckor var betydligt mer plågsamma än jag trott. och då trodde jag ändå att de skulle vara obeskrivligt hemska. Man blir liksom inte glad på något vis. oavsett vad som händer.

Funderar på att dra och spela lite minigolf. Men det lär väl vara sketfullt med drällande skolungar nu, då skolorna slutat.
Sedan kanske det inte blir bättre av att det är fredag? ... och ett ständigt regnhot i luften.

Jag undrar om allt kommer kännas lättare och lättare efter klockan slagit 13:15 - och halva tiden gått?
Hoppas verkligen det.
Problemet är nu mest att jag börjar bli helt tokigt less på att inte kunna prata med min fästmö/bäste vän. Det är inte det minsta roligt.

Funderar, för övrigt, på att köpa årskort till lokala hockeylaget. Gärna två... så jag alltid kan plocka med mig en kompis. Men tyvärr brukar årskort vara ganska dyra... typ 3500 kr. Så då var vi där igen. Först körkort... typ. :-(
Gymkortet ska ju förnyas i början av nästa månad också.
Men det är en bra plan, i alla fall.

Så många utgifter att jag inte kan ordna upp mitt ensamma, händelsefattiga liv. Och det är någonting jag MÅSTE göra. Om jag inte gör det så har mitt och 'S' förhållande ingen större chans. Så jag måste göra det! Det är en bra motivation. Men att tjäna 300% mer pengar är inte så himla enkelt.

Med rätt motivation kan man flytta berg. Men när berget är i form av en vilt sluggande boxningsvärldsmästare så måste jag nog ta och träna lite också... för att ha en chans. Träning tar tid. Likaså utbilda sig så man får en skälig lön.

Ooh... i dag spelade jag nästan en låt, eller nåt.
I alla fall tre ackord. Väldigt långsamt. Men ändå.
Spelade och bytte och petade tills jag fick ont i alla fingertopparna på vänster hand. Det är ju så det ska vara. Härda, härda och härda fingertopparna. Sedan spela lite till.

Borde bara se till att skaffa någon riktig "hur man spelar gitarr"-bok också. Nu improviserar jag bara.

Nä... nu längtar jag väldigt mycket.
Men ÅTTA dagar kvar - fortfarande.
De senaste dagarna har, av anledning, kännts bättre. Men ändå. åtta dagar. gaaah. Jag är så trött på att inte kunna ringa och prata. Nämna saker bara. Små saker som händer... som jag läst i tidningen och små saker som jag bara behöver fråga. Vi har ju varit ifrån varandra längre än så här. Men det är väldigt annorlunda när jag inte FÅR ringa.

... och sedan så inbillar jag mig saker, hela tiden. Det är inte enkelt. Inte roligt.
Bara hoppas att mina farhågor är helt omotiverade. Hoppas att vi båda är motiverade att försöka. Det är sådana saker man börjar tvivla på när man inte kan pratas vid. Men såklart är det bara gissningar och dumma tankar, egentligen.

Nåja. Jag har väldigt tråkigt i alla fall.

Fallskärmshoppning: för dyrt.
Gitarrkurs: till hösten!
Körskola: För dyrt - och om en och en halv vecka.

Jag VILL göra någonting vettigt. Men det finns liksom ingenting. Och dessutom regnar det - och blåser. Så det blir mest att sitta inne och låtsas mysa. Jag har dock tyvärr ingen att mysa med.

Finns alldeles säkert redan en sida som heter så... så nu blir jag väl stämd. Men i dag har jag varit ute och spelat golf. Jag vann. Naturbegåvning, indeed. Ändå var det sju personer av oss 45 som var med som spelar golf. Två av dem har spelat i 25 år. Lika länge som jag haft en hjärna, alltså.

Visst var det rätt kul att svinga klubba.
Men knappast något som jag kommer lägga ned mycket tid på, i framtiden. Kostar pengar... Man är rätt beroende av vädret och det tar tid. De två sistnämnda faktorerna gör att det är lite jobbigt eftersom en golftur måste planeras i förväg och... om det då regnar. Vad ska man då hitta på?
Och sedan så måste jag väl ha bil. Eller det är klart. Jag kan ju slänga upp trunken på ryggen och hoppa jämfota till banan.

Jag kommer allt oftare till slutsatsen att jag måste skaffa körkort.
Det är trist. Jag hade tänkt försöka klara mig utan, detta liv.
Men det finns fler anledningar också.

Om nu jag och 'S' beslutar oss för att jobba och kämpa. Så... bor vi fortfarande långt från varandra. Då skulle det underlätta i fall jag hade körkort. Jag menar... det går ju att ta sig dit på 52 minuter - om man duckar för alla kameror!

Alltså... Intressant att se.
Men antalet läsare av min blogg har gått ned drastiskt efter jag började skriva om vanliga, vardagliga och småglada saker. Men tidigare, när jag höll på att skopa ut mina egna ögon med en sked... ja då hade jag minsann läsare.

- Skaffa era egna tragedier!! ;)

Den sol som inte skulle komma förrän på Fredag. (Ja... nu det äro Onsdag)
Så mycket för Aftonbladet som källa.
... som vanligt.

Nåja. Min blogg är ingen Aftonbladetbasher. Det finns så många sådana redan. Faktum kvarstår dock: Folk kommer fortsätta läsa Aftonbladet för att de vill - och finner det underhållande. Bashbloggarna kommer fortsätta läsa Aftonbladet för att de vill kunna skriva skit om tidningen.
Vinnare?
Aftonbladet!

I morgon ska jag iväg, med jobbet, och spela golf.
Eller ja. Rent tekniskt ska vi väl ha en slags introduktion till golfens fantastiska värld. Vi ska få lyssna på prat och sedan vallas ut på en driving range för att slå bollar.
Sedan när vi är klara med detta så har vi delat in oss i lag och ska köra en stenhård puttingtävling!

Jaja. blir säkert trevligt. Vi slutar ju efter lunch, så... som jag sa: trevligt.

Jag funderar även på att börja hoppa fallskärm. Men tyvärr kostar en kurs (på 10 hopp) nästan 10000 kronor.
Så det kostar lika mycket som att ta körkort. Så... det blir nog körkort först.

Jag menar: Då har jag ju körkort... sedan kan jag skaffa bil - och då har jag någonting att köra runt med min golfväska i.

Hmm. Golfväska, ja. Där har vi väl yet another 10000. Typiskt.

Jag var givetvis tvungen att ta min nya gitarr på promenad. Shupp, in i väskan och upp på ryggen... sedan bar det iväg.

Inga groupies, än så länge. ;)

Men de kanske känner, på min doft, att jag inte kan spela. Att jag känner mig osäker och lögnaktig och malplacerad framför den där gitarren?

Nåja. Låt oss bara hoppas att jag inte glömmer BORT att jag inte kan spela alls. Tänk om någon frågar om jag kan lira någonting och jag blir alldeles manly... riggar upp och börjar klösa sträng som faan. Och så låter det som det låter. :-/ ajajaj. Får ta och slå ned alla vittnen, med gitarren och sedan springa därifrån.

(Att slå ned folk med gitarren lär ju i alla fall kännas som LITE rockstar.)

Ja, just det ja. Det var så sant att: Jag har köpt en elgitarr. Äntligen!

Jag kan säga att INGET finns kvar, av det jag lärde mig av att spela bas under 80-talet.
Nu spelade jag inte särskilt mycket eller nåt... men ändå. Jag höll i min basgitarr och jag fick den att låta dum, da dumm. Nu känns jag bara så gravt okoordinerad. Fingrarna lever sitt eget liv, handleden värker, plektrumet flippar åt alla håll och så slår jag såklart på slumpmässig sträng. Det är inte ofta jag slår på den jag hade satt ett vänsterfinger på. :-/
och, som sagt... fingrarna. *skakar på huvudet* trycker mitt på de där jävla pinnarna mellan fretsen och trycker halvlöst och snett och allt.

Nä... jag ska banne mig köpa ett piano i stället. Mycket enklare att bara lira lite på. Då kan jag säkert spela både Kalle Johansson, Blinka lilla stjärna OCH Bamse om jag bara övar en dag. Men på gitarr? Tror det kommer ta minst en vecka att spela de basiclåtarna. Kanske till och med mer.

Tyvärr märker jag varför gitarren var så billig. Den låter ganska mycket. Alltså... på fel sätt. Den brusar och är väldigt oskärmad. Kanske blir bättre om jag köper ny sladd mellan gitarren och förstärkaren?
Men... säkert en bra nybörjarplanka. Den går att spela på och man ser rätt imponerande ut  där man står och juckar och slänger sitt långa hår. ;)

Så...
Nu skärper jag mig.

Nu vet jag varför.
Och nu vet jag vad som gäller.
'nuff said.

Nu ska jag spela gitarr och måla mina knän. Sedan blir det operation "vänta utan att gnälla" i tio dagar.

Mina tankar blir bara mörkare och mörkare. Jag trodde faktiskt att det, efter hur det kändes i går, skulle bli lite "bättre". Dvs. att jag skulle "jämna ut humöret" och liksom avtrubbas och klara dessa 10 dagar som nu är kvar - bara på ren zombieanda.
Men jag känner att detta mycket väl kan bli den värsta dagen hittills. Jag funderar och funderar och hela tiden för jag nya samtal med 'S'... utan att hon hör. Jag gråter och försöker övertyga henne om att det hon gör är överilat och fel. Jag försöker få henne att inse hur bra vi har det. Hon verkar inte kunna se det - trots att hon själv sagt det, om och om igen under alla dessa år. Hon har sagt det ganska nyss också. Flera gånger. Det är så svårt för mig att förstå vad som kan ha vänt så drastiskt.

I de flesta av dessa interna små samtal med henne så har hon just sagt att hon inte vill satsa på oss längre. Att hon vill lämna mig -och det smärtar så förbannat mycket! För det enda jag kan tänka på är att det är på väg att gå den vägen.

Nu sitter jag på jobbet igen och det hjälper inte ens att ha folk runtomkring. Hur ska det bli i kväll?
Om det blir värre än i Söndags så komemr jag garanterat ringa upp henne. Då finns det inte en chans att jag klarar av att hålla mig längre. Och jag fruktar att det vore förödande. Men jag vet vad jag känner - och det kommer att bli en otroligt svår kväll.

Jag känner att jag reagerar på precis samma sätt som då jag faktiskt hade en depression. Jag känner igen hur jag känner, tänker och hur jag pratar med andra människor. Hur jag svarar dem. Hur otålig jag är och hur snabbt jag vill att allt ska gå. Tevattnet tar för lång tid att koka upp - så jag står där och blir arg på det. Suckar och nästan gråter.
På grund av lite tevatten!

'S' slutar jobba klockan 9. klockan 9:10 är det någon med privat nummer som ringer till mig - och jag kan bara tänka att det är Sofia. Jag hann bli så full av hopp och till och med glad innan jag svarade och upptäckte att det var någon från IKEA. Det här är så hemskt. Jag trodde verkligen...
Jag vaknade precis - och all min energi bara försvann.

Hemma i tankehålan igen. Direkt jag kommer innanför dörren så börjar hjärnan mala. Det finns inget här som distraherar mig. Det här är ett fantastiskt sätt för mig att börja hata min alldeles nya och fantastiska lägenhet. Eller att få grannarna att hata den nyinflyttade. Ibland kan jag bara inte vara helt tyst.

Min äldsta bror kändes lite disträ, när vi pratade om detta. Jag har inte pratat med honom ännu. Så han fick reda på det nu. Det är DEN brorsan som brukar vara allra mest stöd, när någonting händer. INTE han som jag var och hade ett så bra samtal med i förrgår. Nu var det alltså tvärt om. Känns nästan lite mystiskt. Jag trodde faktiskt att jag kände dem ganska bra nu. Men han måste haft någonting annat att tänka på.

Nä. Jag ska försöka få lite sömn. Egentligen borde man lägga sig i en såndär de har i en del sci-fi filmer och bara söva ned sig i 10 dagar.

Sätter mig bara och läser aftonbladet.se och vad slår vi upp? jo: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article2646034.ab

Charlotte och Nicola Perrelli tar en time-out efter 10 år.
Jag bryr mig egentligen inte om dem alls. Men med tanke på att jag själv befinner mig i exakt samma situation så kan jag inte annat än känna för dem.

Och såklart bli extra påmind om min egen.

Jag stack iväg till jobbet i morse, after all.
Jag tänkte väl egentligen bara sitta där ett litet tag - sedan cykla iväg till mobila teamet/enheten eller vad de nu hette.

Men så kom jag på att det kanske inte riktigt vore rätt ställe.
Jag är ju varken deprimerad eller schizofren. (ännu) Utan jag är tokstressad och har väl drabbats av någon relationsrelaterad psykos. Så familjerådgivningen kanske vore det allra bästa stället.

Så jag stack iväg dit. Men tyvärr går det inte att komma in genom deras port... man är tvungen att ringa dem. Så då gör jag väl det då. I morgon. För i dag hade de såklart bara telefontid till 11.

Sedan är tanken att 'S' ska haka på dit också. Hon vet bara inte om det än.

Det känns såklart bättre i dag. Men jag sitter fortfarande på jobbet. Ni vet: "They mostly come at night", som Newt sa. Så jag tror alldeles säkert att jag kommer klösa loss några tapeter i eftermiddag/kväll också, när jag är ensam igen.

Ja just det.
En gammal vän, som jag känt sedan vi gick i lågstadiet, hörde av sig till mig i dag. Vi har varit väldigt tighta kompisar, en gång i tiden. Han flyttade dock söderut för kanske 15 år sedan och sedan dess har vi bara haft sporadisk kontakt. Men... kontakt i alla fall. Dock har vi inte hörts en enda gång det senaste året. Desto roligare då att han hör av sig till mig när han hör att jag inte mår bra. För även om vi kanske inte har världens mest omfattande kontakt längre, så är vi i grund och botten nästan samma människa. Vi förstår varandra.

Na. Det här har verkligen varit en riktigt dålig kväll. Panikångesattacker och plötsliga utbrott av gråt och jämfotahoppande. Jag håller verkligen på att förlora någonting viktigt (förståndet). Det här är så otroligt outhärdligt för mig.

Men nu är min kropp i alla fall utmattad. Jag går och lägger mig. Tyvärr kommer jag väl vakna tidigt i morgon och få alldeles nya ångestattacker då.

Usch, vad vidrigt det känns.
Det har alltså bara gått två dygn och två timmar ännu... och jag klarar det inte! Jag klarar inte det här. Men jag VILL ju inte höra av mig till henne inom de 14 dagar som hon sagt. Jag vill absolut inte - men jag känner mig så panikslagen och svag. Jag kommer aldrig fixa det här. Fy fan... kan hon inte bara höra av sig? Det här är så hemskt.

- Kom tillbaka. Jag kommer göra vad som helst för att vi ska ha det bra tillsammans. Äktenskapsrådgivning, såklart. Men det är bara början. Jag älskar dig så mycket - och vi behöver reda ut detta. Helst med lite hjälp.

Ungefär en timme och femtio minuter senare sitter jag på jobbet och har ätit klart. Jag cyklade alltså ned på stan... gick runt lite... sedan satte jag mig utanför operahuset och tänkte läsa lite - men jag satt bara och tittade på min telefon. Hoppades att hon skulle ringa - eller att jag åtminstone skulle komma på någon jag själv kunde ringa och böla åt.
Det gjorde jag inte.
Det finns två människor i hela världen som jag skulle kunna slå ett sådant samtal till.
Den ena är 'S'... och det går ju inte. Den andra är hennes kompis 'C'. och... det känns såklart bara fel. 'S' äger rätten att ringa till henne nu. Det kan inte jag göra. Så nu har jag ingen.
Jag har familjemedlemmar och ett par kompisar. Men ingen av dem är någon som jag skulle prata RIKTIGT djupt med... med snyftande och allt. Utan jag pratar med dem... berättar... och sedan håller jag ihop mitt face och dricker upp mitt the.

... Sedan åker jag hem och bölar i min ensamhet i stället.
Oj vad jag längtar.

En timme och femtio minuter.
Alltså... jag tyckte att det här kändes som ganska lång tid, ändå. Jag skulle gissat på att jag varit ute i kanske fyra.
Men det är klart. Om man bara sitter och stirrar rakt fram så går tiden lite långsamt. Oftast.

Okej... förlåt. Men jag skriver ETT litet inlägg till - innan jag går ut och... ja... jag vet inte vad jag ska göra. Men ut måste jag i alla fall.

En av de värsta sakerna att sitta här, bortkopplad från henne, är maktlösheten. Att bli lämnad utanför. Att hon tar sina 14 dagar för att fundera och jag får inte längre visa vilken fantastisk person jag är... och hur mycket jag älskar henne. Att jag är villig att arbeta hårt och gå väldigt långt för att vi båda ska må bra.

Så här sitter jag och lider över allt detta medan hon gör... vadå? Vad var det som var så viktigt med att åka tillbaka till hennes egen lägenhet redan innan helgen ens börjat? Skulle hon göra någonting särskilt? Jag är rätt säker på att hon varit ledig. Skulle hon... träffa någon? Jag menar: Killen som skulle vara kattvakt är ju samma kille som hon har fått känslor för. Är dessa 14 dagar ett bra läge att utforska dessa känslor bara?
I så fall skulle jag vilja vara med och 'konkurrera'. Inte ligga här i fosterställning och gråta - frånsett då jag går till badrummet för att se om jag behöver spy av all sorg och nervositet.

Nä usch. Hoppas verkligen inte det är så. För då ger hon mig inte ens en riktig chans.

(Men som vanligt... allt jag skriver är ju bara t

Nu måste jag ut härifrån.

Jamen bra. Jag tänkte bara sätta mig och kolla på tv ett litet tag. Typ smälta frukosten - och sedan tvinga mig själv ut härifrån. Men då var det serien I nöd och lust (med den där Raymond's bror. Han spelar förvisso inte samma karaktär längre. Den är ny... men det spelar ingen roll) och i det avsnittet diskuterar dom BARA om exakt samma problem som jag och 'S' har.
De har vuxit ihop och gör samma saker. Ingenting eget. Han brukade bowla - men har visst inte ens upptäckt att hon skänkte bort hans bowlingklot för sju år sedan. Typ sådant. De har inga egna kompisar.

Jaha. Då gick det inte att titta på tv längre, såklart.

Jävla Brad Garrett!

De två senaste komedier jag tittat på har alltså bara gjort mig deprimerad. Hur bra är det? Tänk om jag skulle sätta mig och se ett romantiskt drama? Då skulle det vara det sista jag någonsin såg.

Jag tycker inte om att lyssna på musik när jag är ledsen... för jag vill inte förstöra bra musik med att kanske råka göra så att jag aldrig mer kan lyssna på den.

Jag såg lite på Romy and Michele i natt och då dök såklart låten Time After Time upp. Då brast det.

Hon har gjort många bra låtar, Cyndi Lauper.

Sedan är det ju alla de här gångerna som hon förklarat för mig hur mycket hon älskar mig och hur otroligt hemskt det skulle vara om jag fick för mig att lämna henne. Att hon har drömt mardrömmar om det och att hon inte skulle kunna tänka sig att leva vidare. Detta har hon sagt flertalet gånger och jag har absolut trott henne.
... vilket i sin tur gjort att jag, som känner exakt likadant för henne, känt att jag kunnat vara säker på att vi hör ihop. Att det här är någonting väldigt seriöst och att det här är någonting värt att helhjärtat satsa på. Så för mig har det verkligen inte funnits någonting annat heller.
och detta är inget som hon sagt till mig för fem år sedan eller nåt.
Ja... kanske då också... men faktiskt ganska nyss.

Hon har ofta sagt att hon älskar mig. Men det jag skriver om är någonting helt annat än bara en valig kärleksförklaring med kram och hej då, vi ses i eftermiddag. Det hon så många gånger (och ganska nyss) sagt till mig har varit så mycket mer.

... undrar vad det är som ändrats?

Jag tror att det var EN dag innan jag fick reda på allt det här, som vi satt och diskuterade vår allra första gemensamma semester. Ska vi åka utomlands? Ska vi åka till västkusten?
Mitt svar att inte åka till västkusten kändes helt rätt just då. Jag ville åka någostans där vi inte varit förut. Där vi kunde vara tillsammans och bara känna oss som turister. Men det svaret känns så fel just nu. Jag visste ju inte det jag nu vet. Nu kan vi lika gärna åka till hennes pappas hus, eller nåt. Huvudsaken vi åker tillsammans... som ett par.

Jag minns att hon , för ett halvår sedan, frågade mig om jag kunde tänka mig att flytta med henne till den staden hon nu bor i. Mitt svar blev ett stort nej. och egentligen står jag för det. Det ÄR faktiskt en jävla håla - och jag vill absolut inte bo där.

Men det svaret har jag ju också givit under förutsättning att det inte kommer innebära några problem för vårt förhållande.
Nu HAR vi problem. Och jag skulle gå väldigt långt för att rädda det. Jag vill fortfarande inte flytta till den staden - men om det skulle kunna rädda vårt förhållande så flyttar jag dit i morgon! Jag tycker helt klart att det är värt det. Den lilla smärta jag får ta genom att bo där är så extremt liten med den smärta jag genomlider när vårt förhållande sviktar - och kanske till och med mer än så?

Mitt liv har helt enkelt totalt stannat upp. Kommit till halt. Det finns ingen som helst inspiration att göra någonting alls. I morgon ska jag såklart jobba igen, sägs det. Men det vill jag inte. Jag vet inte hur jag ska göra... men det känns som ett fall för någon på vårdcentralen att förbarma sig över mig och skriva ut lugnande och låta mig vara hemma.

Eller ja... hemma skulle jag såklart inte kunna vara. För här i mitt hem känns allting så mycket starkare. Här går jag bara omkring och vankar fram och tillbaka. Tänker och tänker... och det gör ej underverk för t.ex. min mage, som känns helt sönderstressad.

Jag vet att det normalt inte ska vara bra att vara sjukskriven från jobbet när någnting sånt här händer. Egentligen borde jobbet vara en okej idé - med tanke på att där finns det folk som man kan interagera med och så har man ett jobb att sköta... så det blir i alla fall lite distraherande.
Men det är inte så, på mitt jobb.
Vi sitter helt ensamma i ett rum. Jag och två till. Jag fullkomligt avskyr mina arbetskamrater. Vill INTE prata med dem. Så det ganska så mycket betyder att jag kommer tvingas ta itu med mina arbetsuppgifter till 100%. och mina arbetsuppgifter är så enformiga de kan bli. Sitta på en stol... stirra in i en skärm... och skriva in siffror i datorn, från microfilmade bilder. Hela dagen. Där finns MASSOR av tid för reflektion. Det enda som händer är att jag alltså sitter där och sköter ett jobb där hjärnan egentligen inte behövs. Så hjärnan kommer kunna vandra iväg och bara tänka en massa på allt som jag hela tiden tänker på när jag är hemma.
Dvs. Jobbet blir alltså inte ett dugg bättre, i det avseendet.
Om jag är på jobbet så kan jag inte bara gå ut och vandra/cykla omkring. Det kan jag om jag är hemma. Dessutom kan jag skriva i den här bloggen. Få ut en del tankar.
Det känns oftast lite bättre när jag sitter och skriver i alla fall.
Men inte alltid.

Jag har nu sett det första livstecknet. 'S' skriver, på ett ställe, att hon är helt förvirrad.
Jag vill bara rusa fram till henne, ta henne i mina armar och säga till henne: Du behöver inte vara förvirrad. Du vet att jag älskar dig och att jag kommer göra allt jag kan, för att du ska må bra.

Alltså.
Med tanke på att hon faktiskt erkänt att hon har the hots för en kille där på arbetsplatsen så känns den här 14-dagarsfristen inte helt schysst mot mig. Jag kan inte hävda mig. Jag har ingen chans att 'konkurrera'. Jag har åtta års försprång - men jag får inte ett vettigt läge att vifta med dessa och visa att jag är den bäste!

Jag har varit hos min bror och ätit, inte bara en, utan två tacos. Gott.
Vi satt och kollade på en film. Spiderwick, tror jag den hette. Jag satt givetvis och tittade på den - men mesta av tiden gick åt till att fundera lite på vad jag har för strålande skäl till att 'S' borde välja mig.

Jag tänkte på en massa små händelser och flertalet små saker vi hela tiden gör när vi är tillsammans. Vi står och lagar mat och skämtar oavbrutet med varandra - där i köket. Vi har kommit överens om att vi får kalla varandra fula namn, så länge vi är i köket och lagar mat. och det må låta väldigt fånigt - men det är kul! Ännu löjligare blir det när vi dessutom börjar blanda in "din mamma"-fraser i det hela.

Jag tänker också på någonting så enkelt som att vi brukar sitta och titta på ett antal tv-serier tillsammans. Till exempel How I met your Mother. Vi har ju exakt samma humor och gapskrattar vid exakt samma tillfällen. Vi förstår skämten. Såväl de barnsliga som de lite smartare som kanske inte alla förstår eftersom de inte är tillräckligt allmänbildade eller duktiga på engelska.

Som då vi satt och kollade på reklamfilm i en biograf... och såg på trailern till Simpsons - the movie.
Där fanns ett skämt som Jag, Sofia och en riktig Simpsonsnörd framför oss gapskrattade åt... medan resten av biografsalongen satt tysta och inte fattade ett dugg. Det var väldigt roligt - men folk lade inte märke till det. Bara vi som tillhörde eliten! ;)

Men nu mår jag bara illa. Som vanligt.

Nu har jag varit ute och cyklat i några timmar. Jag var ändå tvungen att hämta min post - som jag fortfarande får på andra sidan stan. Har en box där jag bodde förut... men tyvärr får inte privatpersoner skaffa boxadress längre, så jag kunde inte flytta den hit. Nåja.
Nu har det gått ett dygn. Det känns som fem. Tror säkert jag åldras lika snabbt också. Om 13 dagar, då jag och 'S' hörs så kommer jag inte längre se ut som 26... utan då kommer jag se ut att vara i min riktiga ålder (34). Tragiskt.

I natt drömde jag förresten att jag cyklade.
En hel massa. Och jag tror fan drömmen började om för varje gång jag vaknade efter klockan 6. Det känns i alla fall som att jag drömde samma sekvens där jag cyklade i kapp med bilar på en motorväg - cirka 30 gånger.
Det var helt sanslöst svårt att somna om igen.

Jag har inga problem med att somna när jag går och lägger mig på kvällen. För hela den här situationen tar så otroligt mycket på mina krafter. Jag är således helt utmattad när jag väl ramlar på kudden. Men när jag vaknar efter ca 5 timmars sömn - och inte längre är totalt utmattad... då blir det svårt. Då ligger jag bara där och känner panikångesten knådas ihop någonstans i min mage.

I dag börjar fotbolls-em. Tur att jag fullkomligt struntar i fotboll. För jag skulle inte ha ork att sitta och titta på någonting sådant i flera timmar.

Nu har det gått 1 dygn och en timme!

Ja. Jag är så stressad och rastlös... Jag kollar på klockan hela tiden. Jag bara väntar och väntar. Hoppas på att min älskade ska ringa mig snart. Jag sa ju åt henne att hon inte alls behövde vänta i två veckor - om hon inte ville.

I kväll ska jag iväg och äta tacos hos en av mina bröder.
Det blir troligtvis EN taco. Jag har ingen vidare aptit nu. Jag äter en macka till frukost och sedan så äter jag middag. En... rätt okej portion - men inte mer.
Det är svårt att äta då jag helt enkelt mår fysiskt illa hela tiden.
Att äta gör det inte värre... men det blir ändå svårt.

Även om ett par kanske känns osannolika. Några handlar om mig (vilket hon alltså hävdar inte har med saken att göra). Men det spelar ingen roll. Alla olika anledningar som bara poppat upp i mitt huvud har jag tänkt skriva ned här. - Och försöka förklara dem lite.

1. ’S’ är trött på mig.
Känns såklart trist att starta med någonting negativt om mig själv. Men det är bara att inse: Jag har inte alltid varit den bäste. Jag har många bra sidor – men har även ett par mindre charmanta, som: Jag blir lätt sur och grinig för småsaker. Det VET jag att hon tycker är väldigt jobbigt. Jag försöker och försöker bättra mig – men det tar tid. Sedan är jag stundtals rätt omogen. Och då menar jag inte min humor eller någonting som har med mitt direkta beteende mot ‘S’ att göra. För på det sättet är hon exakt lika omogen. Jag menar att jag inte får någon fart på mitt liv. Jag är rädd för att ta steget in i vuxenvärlden och se till att utbilda mig och skaffa en karriär. Jag har även visat en dum rädsla mot att skaffa barn och bilda familj med ‘S’. Någonting som jag känner att jag djupt ångrar. För egentligen vill jag ju det. Jag har bara tvekat. Jag har inte vågat tänka på det. Kanske har jag tvekat så länge att hon blivit trött.

2. ‘S’ är rädd för sig själv och långa förhållanden.
Hon har inte levt i något ”riktigt”, långt och seriöst förhållande förut. Bara snabba och tillfälliga… så till den grad att hon själv tänkt att hon nog inte är kapabel att leva i långa förhållanden. Hon är såklart också själv ett skilsmässobarn.

3. ‘S’ är rädd för sig själv och anser det högst troligt att hon kommer vara otrogen.
Detta är en av de saker hon berättat. Hon litar inte på sig själv. Hon ÄR lite kär i en kille på jobbet. Så det är såklart någonting som hon oroar sig för.

4. ‘S’ ÄR redan otrogen.
Det har hänt förut. Hon berättade inget då – förrän jag visade konkreta bevis. Och även då höll hon inne halva sanningen… som jag fick reda på dagen efter. Hon ÄR alltså lite kär i en kille i staden där hon bor. Hon blev glad när hon skulle flytta dit och börja jobba där. Hon verkar bry sig allt mer om sitt utseende. Köper mycket nya kläder och hårfärg och sådant, vilket hon i och för sig troligen skulle gjort ändå. Hon bor ju runt 14 mil från mig. Det är tråkigt att vara ensam så mycket och gräset är ofta jävligt grönt på andra sidan staketet.

5. ‘S’ litar inte på MIG.
Hon kanske tror att jag är otrogen, eller något liknande. (Ja… jag tar upp ALLA tänkbara anledningar här)

6. ‘S’ respekterar mig inte.
Och med det menar jag som partner. Jag är på tok för snäll. Jag är en total push-over. Den gången då hon faktiskt var otrogen så blev jag bara ledsen – inte arg. Jag tror att det kanske kan förbrylla henne, då hennes familj är mer åt hållet att de agerar ut sin ilska och verkligen tokbråkar – när det väl händer någonting. Jag gör aldrig så. Ja, alltså… jag bråkar. Men inte om jag är riktigt ledsen eller sviken. Den gången var jag så ledsen att jag helt enkelt bara försökte vara så gullig som möjligt – för att inte riskera att stöta bort henne ytterligare. KAN vara så att hon helt enkelt tycker att det är ett konstigt beteende och att hon inte ser mig som något annat än en ren toffeltönt, i det avseendet. (Detta hänger såklart ihop med anledning 1.)

7. Det är BARA avståndet som gör det.
Det här vore såklart det allra bästa. När hon, en sommar, bodde ensam på västkusten så träffade hon ’Någon’, i södra delarna av landet. Och båda gångerna hon bott ensam där hon bor nu så har hon fallit för någon annan under tiden. Min naiva förhoppning är väl att: Ju närmare jag är (alltså om vi verkligen ÄR sambos), desto mindre sannolikt är det att hon dras för mycket till andra män. Eller… att hon tillåter det att gå för långt. Detta faller dock såklart på att ’Någon’ var en internetkontakt redan långt innan ‘S’ åkte till västkusten över sommaren… och att jag vet att hon, till en kompis, uttryckt det så som att hon hade en crush på honom. Och detta fick jag reda på kanske ett ÅR innan hon åkte ned dit.

8. ‘S’ har ingen ”nytta” av mig längre.
Vore absolut ingen höjdare om allting bara handlar om detta. Det skulle betyda att jag levt en lögn under flera år. Att ha varit med och stått vid hennes sida som ett stöd under åtta år då det hänt väldigt mycket i hennes liv. När vi hittade varandra så såg hennes liv inte direkt ljust ut. Nu är hon färdigutbildad och tjänar egna pengar. Hon har tagit itu med sitt gamla ex som trakasserade henne i flera år. Upp i rätten och han blev dömd. Hon tog itu med sin övervikt genom att låta operera sig. Och givetvis har jag, som pojkvän och livskamrat, varit med och hjälpt henne genom allt detta. Hon kanske inte behöver MIG längre, för att skaffa lägenhet, telefonabonnemang och så vidare? Så nu då hon inte längre behöver mig som stöd – kan hon lämna mig.

9. ‘S’ klarar sig själv.
Liknande nummer 8. Men något snällare. Hon är, som sagt, färdigutbildad inom ett yrke med hög status. Hon har ett ansvarsfullt jobb där hon förväntas ta beslut och vara en typ av chef. Där går hennes roller i yrket och den i privatlivet lite isär. Hon har hittills inte varit någon direkt auktoritet i sitt privatliv och kanske vill undersöka om hon kan vara det. Jag vet att hon uttryckt det som negativt att jag sett henne i sina svagaste stunder. Kanske har hon svårt att känna sig stark och mogen i min närhet. (fast… det dumma är ju att hon ÄR det. Jag ser henne som väldigt stark)

10. ‘S’ känner sig kvävd av mig.
Jag har INTE många vänner. Jag ser ‘S’ som min allra bästa vän. Jag och ‘S’ har umgåtts nästan non-stop (lite överdrivet, såklart) sedan den dag vi träffades. Det kan såklart vara en belastning. Hon kanske känner att vi är alldeles för beroende av varandra – och i synnerhet att jag är alldeles för beroende av att alltid ha henne runt omkring mig. Och… Jag ÄR tyvärr lite så. Jag måste inte alltid ha henne här. Jag måste inte alltid ha tillgång till henne. Men jag tycker det är viktigt att veta var hon är och att vi får umgås med varandra. Tyvärr har mina kompisar alla glidit allt längre iväg från mig – då ALLA är allergiska mot katter. ‘S’ har två katter. Hon har alltid haft katter och när en av katterna dog så skaffade hon en ny. Så mina kompisar har aldrig kunnat besöka mig. Nu känns de flesta av dem ganska långt borta, för mig.

Och när chocken försvinner så kan plötsligt hjärnan ta till sig all smärta och alla tankar, på ett nytt och effektivt sätt!

Ja... hej...

I går var 'S'  här hemma hos mig. Hon var här i ungefär ett dygn.

Det kändes lite konstigt - då hon mest verkade vilja ha en så normal dag som möjligt innan vi påbörjade våra 14 dagar från varandra.
Vi fixade egentligen det ganska bra ändå... men det kändes skumt att liksom bara gå omkring och "inte tänka på det" så mycket. Det är klart att det kom upp lite ibland... men vi hade bestämt oss för att inte prata så mycket om det. Inte älta. och jag förstår varför hon inte vill älta.
För hon mår dåligt över att jag mår dåligt.

Jag vet inte om det är ett bra tecken eller ett dåligt tecken.
Jag vet faktiskt inte om hon mår dåligt själv över allt detta... och de 14 dagarna och det eventuella uppbrottet efter dessa - eller om det BARA är så att hon bryr sig så mycket om mig att hon lider av att se mig må så dåligt som jag gör. Dvs: att hon känner medömkan... och inga andra känslor.

Men i alla fall. Hon åkte hem i går... klockan 15:10.
Så klockan 15:10 på midsommarafton så kan vi höras igen.

Jag vill inte... men jag kan inte göra annat än att räkna minuterna fram till den tidpunkten. :-( Och tro mig. Minuter kan gå jävligt långsamt. När jag mår så dåligt att jag, faktiskt, känner den där stora knuten i magen. Den finns faktiskt på riktigt.

Jag... skulle vilja ringa min bäste vän... och prata med den personen om allt detta. Men det går inte.
Jag kan inte göra det. För det är min fästmö som är min allra bästa vän.

Nåja. Nu sitter jag (tyvärr) ensam hemma och deppar. Kollar på någon friidrott på tv. Ingen bra kväll alls - men jag känner bara att jag faktiskt inte har någon ork (alltså rent fysiskt... jag är trött) att åka hem till någon för att sitta där och ha sällskap. Jag får sikta på att ta mig ut för att träffa människor i morgon, i stället. Jag ÄR verkligen inställd på att inte bara sitta hemma och deppa. Deppa kommer jag göra var jag än befinner mig... men tänker alltså inte vara hemma särskilt mycket.

Men sedan är det såklart en annan sak vad jag förmår i praktiken. Om jag verkligen orkar resa mig upp och dra mig ut och träffa folk. För... jag är såklart inte särskilt SUGEN på det.
Men det måste jag göra.
Jag har även bestämt mig att jag inte ska dricka någon alkohol under dessa veckor. Det kommer nog bara göra saken värre. Du vet... komma hem lite småfull och vara helt ensam.
Sitta och vara känslosam och tokböla i köket... sedan ta ett korkat beslut att prova ringa henne klockan 2:45, bara för att yla mina kärleksförklaringar och sedan ha ångest som fan över att ha betett mig som en idiot och troligtvis förvärrat alltihop.

Men jag känner det just nu också. Åh, vad jag vill ringa henne och prata. Höra hur hon har det... vad hon gör... ja. Sådana saker jag brukar fråga när jag ringer henne. För vi har ju pratat varje dag... nästan.

Driften att sätta mig och skriva ett litet gulligt SMS är inte heller särskilt liten.

Nu har jag åtminstone gjort henne osynlig på min MSN och ICQ-lista. För jag undrar vad som skulle hända ifall jag såg att hon loggade in någon dag.
Förstår du?
Då skulle nog frestelsen att bara slänga iväg ett snabbt mess bli oerhört stort. Så jag har gjort så att jag helt enkelt inte ser om hon är inloggad. Men jag kan fortfarande ta emot meddelanden från henne... om HON vill prata.

Äsch... ja... nu vet du allt det praktiska.

Jag MÅR: skit. Verkligen. Detta är inte roligt. Jag är så ledsen att jag fortfarande liksom sitter och småhulkar lite, då och då. Gråten finns hela tiden väldigt nära. Jag har nu spenderat två timmar med att sitta och äta frukost framför TV'n.
Frukosten består av två mackor och en kopp the. Jag har hittills ätit upp en halv macka och druckit upp en halv kopp the. Och TV'n var aldrig påslagen. Jag bara satt där och stirrade. Sökte förklaringar. Målade upp scenarion. Försökte intala mig att hon snart ringer och snyftar och ångrar sig. Den tanken får mig att gråta, helt spontant. Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på det. Jag HAR hopp. Men det är ett väldigt litet hopp. Mest är det bara en massa mörka tankar. Och... då börjar jag också gråta. Av de mörka tankarna, alltså. Jag klarar inte att hålla ihop mig själv, när jag är ensam.

Jag förstår... att folk kan bli stalkers. Dvs: att förfölja sina ex. Det är sjukt. Men jag känner mig verkligen sjuk nu också. Fast såklart inte så att jag skulle börja förfölja henne.
Men... jag skulle gärna vilja. Jag vill ju liksom inte släppa taget och låta henne få fundera i frid. Jag vill vara där och mata henne med anledningar att välja MIG, MIG, MIG!

Men, alltså. Jag är ju inte en sådan människa. Och dessutom ÄR hon inte mitt ex. Vi har "bara" tagit en paus. Men även om det nu blir så att hon lämnar mig så kommer jag såklart inte göra några dumma saker ändå. Inte mot den jag verkligen älskar.

Tyvärr är detta något som det liksom inte går att göra någonting åt. Inte för mig... och heller inte för mina vänner, bekanta och anhöriga. De kan bara stå och titta på hur dåligt jag mår. Så jag förstår att alla känner sig lika maktlösa som jag känner mig.

Nu har jag varit vaken i två timmar. Jag har såklart rest mig från mitt vardagsrum och sitter här och skriver. Sedan blir det tandborstning och sedan går jag ut och går. Förmodligen väldigt långt. Hoppas jag slipper gråta när jag är utomhus, bland folk.

Gud så tragiskt... kan inte fatta vad det är som händer. Jag vet inte om du är intresserad av att läsa ett långt och desperat brev som detta, men jag måste bara få skriva det... och sedan ser jag om jag orkar skicka... okej?

Jag förstår bara inte vad ‘S’ gör just nu. Hon har nu sagt till mig att hon vill se om hennes självförtroende verkligen är hennes eget - eller om det i själva verket bara kommer från mig. (eller något i den stilen)
D.v.s. : Är hon helt beroende av mig, eller skulle hon klara av att stå på sina egna ben?

Hon vill prova att ta en paus i vårt förhållande, i två veckor. Och det låter inte alls bra! Nu bor ju hon i en annan stad - och jag bor kvar i den stad vi bodde tillsammans i, tidigare... så jag kan förstå att det uppstår vissa tankar, med tanke på avståndet mellan oss två alltså. Det är inte lika enkelt som när man lever tillsammans och direkt kan prata ut och försöka lösa ett problem med en gång. Nä... det här är helt sjukt. Jag förstår ingenting.

Jag och ‘S’ har ju, i alla fall i mina ögon, haft ett otroligt bra förhållande. Vi båda säger att vi verkligen älskar varandra och vi har nu pratat, i flera dagar.. och bara hållit om varandra och gråtit och mått jävligt dåligt. Men vi kommer inte närmare vad jag skulle kalla för en vettig lösning. Jag menar: Varför händer detta?

Jag är helt säker på att vi verkligen älskar varandra... det är det som känns så overkligt. Borde vi inte försöka lösa whatever problem hon känner att hon har, i stället för att hon känner att allra bästa sättet är att lämna mig... för att själv testa om hon ensam kan känna vad det är hon vill.

Vi har redan gått igenom en hel del tillsammans - och vi har stöttat varandra, hjälpt varandra och gjort så som man ska göra när man lever i ett förhållande och älskar varandra. Man finns där, som stöd och hjälp, oavsett vad som händer.
Jag kan inte förstå vad det är hon gör.
Jag förstår faktiskt inte hur hon tänker nu.
JAG känner att när man har ett förhållande som nu snart gått åtta år... vi är förlovade... vi har funderat på allt det här som har med familjebildande att göra. Flytta ned till västkusten och... bli en riktig familj. Varför gör man på det här sättet då? Jag tror inte att man löser något genom att bara bryta kontakten under 14 dagar. Det känns som någonting par som inte känner varandra särskilt bra gör. Eller amerikaner, på film.

Först och främst är det inte nyttigt. Vi har inte möjligheten att diskutera problemen längre... åtminstone en av oss kommer känna sig helt maktlös och överkörd (nämligen: jag) och för det andra tror jag faktiskt att, om hon nu verkligen ska känna huruvida hon klarar sig själv eller inte, så räcker inte 14 dagar. Och jag tror inte jag står ut i 14 dagar ens.

Det gör så förbannat ont! Det här är så oerhört smärtsamt och jag sitter bara och gråter och... åh vad jag skulle vilja att det var MIG det var fel på! Tänk så bra det skulle varit. Då kunde jag åtminstone försöka göra någonting åt saken. Jag skulle kunna bli en bättre Roger för henne. Men nu ska det alltså inte vara mig det handlar om... utan i stället handlar det om hennes rädsla mot sig själv och sitt beteende. Hon litar inte på sitt eget sätt att fungera. Hon har bara levt i korta förhållanden tidigare. Ingenting seriöst. Hon tänkte, innan hon träffade mig, att hon inte var kapabel att leva i längre, seriösa förhållanden. Men så har det inte känts med mig.

... det vill säga: inte förrän nu.

Det handlar alltså om hennes tidigare erfarenheter. Förhållanden som på något sätt format och skadat hennes grundinställning till tvåsamhet under längre tid.

Hon är dessutom 95% säker på att hon, i framtiden, inte kommer kunna hålla sig från att vara otrogen mot mig. Hon är alltså så rädd för att hon kanske någon gång råkar bädda ner sig i någon annans säng - att hon känner att hon måste avbryta vårt RIKTIGT SERIÖSA OCH LÅNGVARIGA förhållande redan nu. Jag förstår inte!

Hon kände lite av detta redan förra sommaren. Hon sommarjobbade då på samma ställe som hon nu gör sin praktik på. Jag vet inte riktigt hur det gick till - men det bryr mig faktiskt inte heller - men hon fastnade alltså lite för en kille som jobbar där. Inte så att hon inlett ett förhållande eller någonting. Hon blev bara lite sådär småkär, du vet.
Precis så som ALLA människor då och då blir.
Sådant händer ju hela tiden.

Det går inte att värja sig mot att ibland få lite förbjudna och spännande känslor för en ny människa. Det spelar ingen roll hur seriös man är i sitt befintliga förhållande! Det har ju hänt mig också, flera gånger. Folk på diverse jobb jag haft. Folk jag chattat med på internet. Ja... Det är liksom inget att höja på ögonbrynen för.

Men det är... alltså vad hon gör just nu. Jag fattar helt enkelt ingenting.

Det handlar inte om att jag råkar ha en 19-årings hjärna i en 34-årings kropp. Jag är barnslig... men det är ingen fara (Dessutom kan jag faktiskt vara allvarlig, när det krävs. Jag är inte helt dum. Jag vet själv att jag är ganska omogen. Men inte alltid). Så nu måste jag alltså acceptera att hon helt enkelt vill pausa i två veckor... bara för att ta reda på om hon.... vadå?
om hon kan få någon annan? eller?
För vad ska hon annars få reda på under två veckor?
- Att hon KAN stå på egna ben? Att hon har ett eget självförtroende. eller - Att hon inte har något eget självförtroende. Att all hennes livsglädje och självförtrodende egentligen kommer från fantastiska mig, på grund av att vi är så nära varandra att hon inte kan skilja på våra respektive känslor.

Om hon kommer fram till något av ovanstående: Vad betyder det?
Om hon har ett eget bra självförtroende... kommer hon då tillbaka till mig? Är det en bra sak? Hon vill ju kunna klara sig själv och att vi inte ska vara för beroende av varandra. Så hon klarar sig själv... så bra. Kom tillbaka då - så vet vi att vi klarar oss själva... fast tillsammans!

och om hon har dåligt självförtroende? Vad händer då? Tänker hon då leva ett smått miserabelt liv, helt ensam, och chansa med nya pojkvänner som kanske är lika dåliga som hennes gamla (vissa var ännu värre)... och överge mig, som då uppenbarligen är BRA för henne? Eller vadå? Kommer hon tillbaka då också?

Jag förstår inte vitsen med att prova vara utan mig!!! Jag förstår verkligen inte.
Det känns så overkligt och jag... bär på frågor och enorm SORG! Jag älskar henne så oerhört mycket.

JAG klarar mig inte utan henne. Jag har på tok för dåligt självförtroende för det. Mitt självförtroende har jag fått genom att vara med henne. Genom att veta att hur dåligt mitt liv än är just nu - så har jag i alla fall en fantastisk flickvän och vi älskar varandra jättemycket.

hm... Vad har jag nu?

Visst. Nu ska vi "bara" prova i 14 dagar. Men du kanske hör att jag inte känner mig helt positiv inför hennes eventuella kommande beslut efter dessa 14 dagar har gått. Jag... känner bara att detta kan komma att gå riktigt jävla snett. och jag kan inte göra någonting för att laga det! Det finns inget i vårt förhållande att laga! Det är bara hon och hennes känslor som behöver lagas och jag kan helt enkelt inte göra det. Det enda jag kan göra är att finnas där som stöd. och så blir det inte, den här gången.

8 härliga år!
Och dessa äventyras nu bara på grund av hennes tidigare erfarenheter. Inte på grund av någonting som hänt mellan oss.

Ja… och det faktum att hon TROR att hon är så mycket sämre än oss andra människor, vad gäller att råka titta på andra människor och råka få lite väl jobbiga känslor för dessa. Hon erkänner ju att hon är lite kär i en kille på jobbet. Hon har ingen aning om det är besvarat eller inte, så det är liksom inte det... Hon är bara rädd för sig själv. och det går ut över mig, samt helt säkert över henne också! Fast hennes känsla att hon är dålig har blivit så stark att hon inte längre ser vad som är bra.

Det är en sak om det verkligen händer någonting! Då kan hon komma och erkänna... eller bara fan hålla tyst om det och se till att det inte händer igen... särskilt ofta. :-(

För... bövelen!
Vem har inte plötsligt känt sig lite småkåt på någon annan än den man har ett stadigt och seriöst förhållande med? Jag har det... Du har det... *censurerat inför publicering*… Bill Clinton! Jag tror alla har det! Det finns inte många människor som (så som hon själv uttrycker det) har särskilt lätt att "hålla ihop sina ben".

Men man kan ju inte avsluta ett så här seriöst förhållande efter 8 år - bara på grund av att man kanske kan komma att vara otrogen någon gång i framtiden!
Vem som helst kanske kommer att vara det!
Då borde det inte finnas några som lever i förhållanden alls.

och dessutom: Om hon nu är så rädd för att vara otrogen: Tänker hon leva ensam i all framtid då?
Vi har ju någonting seriöst, som precis skulle vara på väg att bli ett riktigt familjeliv med allt vad det innebär.

Och fan vad jag skriver.

Men jag är helt enkelt så oerhört uppriven och ledsen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte! Jag vill bara vakna nu - och inse att det hela var en riktigt grym mardröm. Men... det är ju inte det. Det är så sanslöst hemskt. Det gör ONT... jag kan inte hejda mig själv från att plötsligt bryta ut i gråt. Jag mår verkligen fysiskt illa. Jag kräktes när jag satt på bussen hem från Lycksele och nu, tre timmar senare, så mår jag lika illa igen. Det är så overkligt. Så fruktansvärt overkligt.

Det bara händer... under mig... som en glaciär. Jag kan inte stoppa det, utan det bara fortsätter och jag fattar inte ens varför. Jag kan inte förstå - och jag känner mig helt tillintetgjord. Värdelös.

En till sak som är så hemsk är ju att jag, till bara för några dagar sedan, trodde att allt var hur bra som helst. Jag levde ett fantastiskt liv (fast ett riktigt dåligt jobb då) och kände inte av någonting som kunde vara fel. Men... uppenbarligen har hon haft dessa tankar lite från och till från förra sommaren! Och nu, när hon skulle flytta dit till en egen lägenhet så... tyckte hon det kändes kul! Det klarade hon aldrig att säga till mig då, eftersom hon visste att jag tyckte det kändes hemskt att hon skulle flytta. Enda anledningen att jag kände att jag kunde klara det var ju att hon skulle komma tillbaka till mig efter ca 1,5 år. och jag har trott att allt var bra.

Är det då verkligen så att hon vill känna sig för? Eller är det så att hon redan HAR känt sig för och bara försöker säga det på ett annat sätt? Typ vi får se i 14 dagar... men egentligen vet hon redan vad hon vill? Hon HAR ju bott ensam där borta i mer än fyra månader nu. Men i och för sig: Vi har träffat varandra nästan en gång i veckan och vi har ringt varandra minst 4 gånger i veckan, utöver det. Så det kanske inte riktigt varit som att bo ensam ändå. Men... jag har ju inte bott där. Så hon torde väl hunnit känna efter lite redan?

Jag tror henne, när hon säger att hon inte vet vad hon vill. Hon känner nog att hon skulle kunna trivas med att vara själv. Men hon känner sannolikt också att hon skulle kunna komma att göra bort sig rejält genom att bryta upp med mig. Bränna bron till den kille som det faktiskt är något seriöst med.

Tycker bara det är så trist att hon väljer att gå den här vägen. Varför kan vi inte försöka lösa det tillsamans? Jag vill också vara med. Jag vill inte, efter åtta år, bli kastad i papperskorgen och ställd helt maktlös när hon strövar iväg och... känner efter. JAG (och många med mig) känner att det är helt fel taktik - och jag är så rädd! Jag är så rädd att det kommer straffa sig... och att vi kommer tappa taget om varandra och ett av historiens gulligaste förhållanden bara kasseras utan att ens försöka på ett vettigt sätt.

"Rädd att vara otrogen"

Vem fan är inte det?

Jag tänker bara presentera min s.k. blogg. Egentligen skriver jag bara för min egen skull... i terapeftiskt syfte. Jag och min fästmö har, efter åtta fantastiska år, nu tagit en (från min sida ytterst ofrivillig) tidsbestämd paus i vårt förhållande. Hon måste tänka, fundera, skrämma sig själv med sina egna gamla hjärnspöken och så vidare. Och jag får inte vara där för henne den här gången. Jag måste stå åt sidan och bara vänta.

Här, i denna blogg, följer helt enkelt alla mina ångestfyllda och hemska tankar som bubblar fram. Anledningen att jag skriver allt det här - och publicerar det... är att jag helt enkelt inte har särskilt många bra vänner. Jag har ingen att verkligen prata med och det äter upp mig inifrån. Jag måste få ut mina ord på något sätt. Det kanske bara kommer att läsas av en enda person. Men det gör inget. Jag är inte ute efter att bilda mig en stor läsarskara. Jag är ute efter att få gråta ut så mycket jag bara kan.

Jag kommer inte att orka sitta och designa mina texter så de blir färgglada och neaty. Här blir det old-school rak text.

Nu följer ett par brev som jag redan skrivit för min egen skull. Postar dem direkt - för att bloggen ska hinna ifatt till dagens datum. Dagen efter hon åkte hem till sin lägenhet i den stad där hon tillfälligt jobbar - och pausen redan är i full flängig gång!