Sabadon

Och när chocken försvinner så kan plötsligt hjärnan ta till sig all smärta och alla tankar, på ett nytt och effektivt sätt!

Ja... hej...

I går var 'S'  här hemma hos mig. Hon var här i ungefär ett dygn.

Det kändes lite konstigt - då hon mest verkade vilja ha en så normal dag som möjligt innan vi påbörjade våra 14 dagar från varandra.
Vi fixade egentligen det ganska bra ändå... men det kändes skumt att liksom bara gå omkring och "inte tänka på det" så mycket. Det är klart att det kom upp lite ibland... men vi hade bestämt oss för att inte prata så mycket om det. Inte älta. och jag förstår varför hon inte vill älta.
För hon mår dåligt över att jag mår dåligt.

Jag vet inte om det är ett bra tecken eller ett dåligt tecken.
Jag vet faktiskt inte om hon mår dåligt själv över allt detta... och de 14 dagarna och det eventuella uppbrottet efter dessa - eller om det BARA är så att hon bryr sig så mycket om mig att hon lider av att se mig må så dåligt som jag gör. Dvs: att hon känner medömkan... och inga andra känslor.

Men i alla fall. Hon åkte hem i går... klockan 15:10.
Så klockan 15:10 på midsommarafton så kan vi höras igen.

Jag vill inte... men jag kan inte göra annat än att räkna minuterna fram till den tidpunkten. :-( Och tro mig. Minuter kan gå jävligt långsamt. När jag mår så dåligt att jag, faktiskt, känner den där stora knuten i magen. Den finns faktiskt på riktigt.

Jag... skulle vilja ringa min bäste vän... och prata med den personen om allt detta. Men det går inte.
Jag kan inte göra det. För det är min fästmö som är min allra bästa vän.

Nåja. Nu sitter jag (tyvärr) ensam hemma och deppar. Kollar på någon friidrott på tv. Ingen bra kväll alls - men jag känner bara att jag faktiskt inte har någon ork (alltså rent fysiskt... jag är trött) att åka hem till någon för att sitta där och ha sällskap. Jag får sikta på att ta mig ut för att träffa människor i morgon, i stället. Jag ÄR verkligen inställd på att inte bara sitta hemma och deppa. Deppa kommer jag göra var jag än befinner mig... men tänker alltså inte vara hemma särskilt mycket.

Men sedan är det såklart en annan sak vad jag förmår i praktiken. Om jag verkligen orkar resa mig upp och dra mig ut och träffa folk. För... jag är såklart inte särskilt SUGEN på det.
Men det måste jag göra.
Jag har även bestämt mig att jag inte ska dricka någon alkohol under dessa veckor. Det kommer nog bara göra saken värre. Du vet... komma hem lite småfull och vara helt ensam.
Sitta och vara känslosam och tokböla i köket... sedan ta ett korkat beslut att prova ringa henne klockan 2:45, bara för att yla mina kärleksförklaringar och sedan ha ångest som fan över att ha betett mig som en idiot och troligtvis förvärrat alltihop.

Men jag känner det just nu också. Åh, vad jag vill ringa henne och prata. Höra hur hon har det... vad hon gör... ja. Sådana saker jag brukar fråga när jag ringer henne. För vi har ju pratat varje dag... nästan.

Driften att sätta mig och skriva ett litet gulligt SMS är inte heller särskilt liten.

Nu har jag åtminstone gjort henne osynlig på min MSN och ICQ-lista. För jag undrar vad som skulle hända ifall jag såg att hon loggade in någon dag.
Förstår du?
Då skulle nog frestelsen att bara slänga iväg ett snabbt mess bli oerhört stort. Så jag har gjort så att jag helt enkelt inte ser om hon är inloggad. Men jag kan fortfarande ta emot meddelanden från henne... om HON vill prata.

Äsch... ja... nu vet du allt det praktiska.

Jag MÅR: skit. Verkligen. Detta är inte roligt. Jag är så ledsen att jag fortfarande liksom sitter och småhulkar lite, då och då. Gråten finns hela tiden väldigt nära. Jag har nu spenderat två timmar med att sitta och äta frukost framför TV'n.
Frukosten består av två mackor och en kopp the. Jag har hittills ätit upp en halv macka och druckit upp en halv kopp the. Och TV'n var aldrig påslagen. Jag bara satt där och stirrade. Sökte förklaringar. Målade upp scenarion. Försökte intala mig att hon snart ringer och snyftar och ångrar sig. Den tanken får mig att gråta, helt spontant. Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på det. Jag HAR hopp. Men det är ett väldigt litet hopp. Mest är det bara en massa mörka tankar. Och... då börjar jag också gråta. Av de mörka tankarna, alltså. Jag klarar inte att hålla ihop mig själv, när jag är ensam.

Jag förstår... att folk kan bli stalkers. Dvs: att förfölja sina ex. Det är sjukt. Men jag känner mig verkligen sjuk nu också. Fast såklart inte så att jag skulle börja förfölja henne.
Men... jag skulle gärna vilja. Jag vill ju liksom inte släppa taget och låta henne få fundera i frid. Jag vill vara där och mata henne med anledningar att välja MIG, MIG, MIG!

Men, alltså. Jag är ju inte en sådan människa. Och dessutom ÄR hon inte mitt ex. Vi har "bara" tagit en paus. Men även om det nu blir så att hon lämnar mig så kommer jag såklart inte göra några dumma saker ändå. Inte mot den jag verkligen älskar.

Tyvärr är detta något som det liksom inte går att göra någonting åt. Inte för mig... och heller inte för mina vänner, bekanta och anhöriga. De kan bara stå och titta på hur dåligt jag mår. Så jag förstår att alla känner sig lika maktlösa som jag känner mig.

Nu har jag varit vaken i två timmar. Jag har såklart rest mig från mitt vardagsrum och sitter här och skriver. Sedan blir det tandborstning och sedan går jag ut och går. Förmodligen väldigt långt. Hoppas jag slipper gråta när jag är utomhus, bland folk.