Drömmar och mål.
Fortfarande... efter tre veckor... känns bara allt så jävla overkligt.
Jag har aldrig haft drömmar eller mål.
Jag har aldrig brytt mig om någonting.
Tills jag träffade henne.
Då fick jag mitt allra första mål i livet.
Att leva med henne... och älska henne så länge vi lever.
Nu har jag fått fler mål och drömmar.
Att skaffa familj med den jag älskar.
Ärligt talat så håller jag med den där personen hon pratade med, på sitt jobb. Jag kommer inte ihåg vem det var, eller vad hon hade för befattning... men... "Skaffa barn så får ni annat att tänka på". Låter jävligt bra faktiskt. För egentligen är det ju vad vi båda vill.
I dag såg jag en arbetskamrat komma lotsande sin tvååring och sin fyraåring.
Då var jag tvungen att gå ut. Vill inte bryta ihop inför alla.
Jag har två mål i livet.
Om jag inte längre har chansen att uppfylla dem så vet jag bara inte... då blir det tungt.
Allt tar så lång tid. Det blir så utdraget - och jag vet inte hur jag ska stå ut.
Jag säger det igen: Jag känner mig så säker på att vi egentligen är menade att vara med varandra. Men jag vill vara det nu... och inte behöva vänta 1,3 år för oss att hitta tillbaka till varandra igen. (Eller kanske aldrig! På grund av framtida feghet.)
För det vet jag inte om jag pallar.
Att vänta så länge, alltså.
Att må så här dåligt, så länge.
Varje stund känns som om någon försöker gräva ut hela mitt maginnehåll med sina händer.
Varje stund känner jag mig så tom, så livlös, så panikslagen. Söker efter saker att göra - för att få min hjärna att sluta tänka. Ibland känns det som att slå en bräda mot pannan vore en bra idé.
Jag planerar och försöker få rätsida på mitt personliga liv. Jag bokar in kurser och pratar med kompisar och sådär. Men allt känns bara som på låtsas. Som om det egentligen inte betyder någonting.
Jag vill ta körkort... jag vill spela gitarr... jag vill träffa kompisar och jag vill hoppa fallskärm, etc. Men jag vill inte göra det - och sedan komma hem till mitt kalla, tomma hem. Där det inte längre finns någon glädje eller kärlek och där jag inte har någon möjlighet att njuta av mitt fantastiska nya individanpassade aktiva liv.
Sedan, i nuläget, så KAN jag inte motivera mig att göra det heller. För det mår jag alldeles för dåligt för.
"I don't want to... ..."
Men ibland känns allt bättre. :)
Jag har aldrig haft drömmar eller mål.
Jag har aldrig brytt mig om någonting.
Tills jag träffade henne.
Då fick jag mitt allra första mål i livet.
Att leva med henne... och älska henne så länge vi lever.
Nu har jag fått fler mål och drömmar.
Att skaffa familj med den jag älskar.
Ärligt talat så håller jag med den där personen hon pratade med, på sitt jobb. Jag kommer inte ihåg vem det var, eller vad hon hade för befattning... men... "Skaffa barn så får ni annat att tänka på". Låter jävligt bra faktiskt. För egentligen är det ju vad vi båda vill.
I dag såg jag en arbetskamrat komma lotsande sin tvååring och sin fyraåring.
Då var jag tvungen att gå ut. Vill inte bryta ihop inför alla.
Jag har två mål i livet.
Om jag inte längre har chansen att uppfylla dem så vet jag bara inte... då blir det tungt.
Allt tar så lång tid. Det blir så utdraget - och jag vet inte hur jag ska stå ut.
Jag säger det igen: Jag känner mig så säker på att vi egentligen är menade att vara med varandra. Men jag vill vara det nu... och inte behöva vänta 1,3 år för oss att hitta tillbaka till varandra igen. (Eller kanske aldrig! På grund av framtida feghet.)
För det vet jag inte om jag pallar.
Att vänta så länge, alltså.
Att må så här dåligt, så länge.
Varje stund känns som om någon försöker gräva ut hela mitt maginnehåll med sina händer.
Varje stund känner jag mig så tom, så livlös, så panikslagen. Söker efter saker att göra - för att få min hjärna att sluta tänka. Ibland känns det som att slå en bräda mot pannan vore en bra idé.
Jag planerar och försöker få rätsida på mitt personliga liv. Jag bokar in kurser och pratar med kompisar och sådär. Men allt känns bara som på låtsas. Som om det egentligen inte betyder någonting.
Jag vill ta körkort... jag vill spela gitarr... jag vill träffa kompisar och jag vill hoppa fallskärm, etc. Men jag vill inte göra det - och sedan komma hem till mitt kalla, tomma hem. Där det inte längre finns någon glädje eller kärlek och där jag inte har någon möjlighet att njuta av mitt fantastiska nya individanpassade aktiva liv.
Sedan, i nuläget, så KAN jag inte motivera mig att göra det heller. För det mår jag alldeles för dåligt för.
"I don't want to... ..."
Men ibland känns allt bättre. :)
Kommentarer
Trackback
