First strike still deadly

Gud så tragiskt... kan inte fatta vad det är som händer. Jag vet inte om du är intresserad av att läsa ett långt och desperat brev som detta, men jag måste bara få skriva det... och sedan ser jag om jag orkar skicka... okej?

Jag förstår bara inte vad ‘S’ gör just nu. Hon har nu sagt till mig att hon vill se om hennes självförtroende verkligen är hennes eget - eller om det i själva verket bara kommer från mig. (eller något i den stilen)
D.v.s. : Är hon helt beroende av mig, eller skulle hon klara av att stå på sina egna ben?

Hon vill prova att ta en paus i vårt förhållande, i två veckor. Och det låter inte alls bra! Nu bor ju hon i en annan stad - och jag bor kvar i den stad vi bodde tillsammans i, tidigare... så jag kan förstå att det uppstår vissa tankar, med tanke på avståndet mellan oss två alltså. Det är inte lika enkelt som när man lever tillsammans och direkt kan prata ut och försöka lösa ett problem med en gång. Nä... det här är helt sjukt. Jag förstår ingenting.

Jag och ‘S’ har ju, i alla fall i mina ögon, haft ett otroligt bra förhållande. Vi båda säger att vi verkligen älskar varandra och vi har nu pratat, i flera dagar.. och bara hållit om varandra och gråtit och mått jävligt dåligt. Men vi kommer inte närmare vad jag skulle kalla för en vettig lösning. Jag menar: Varför händer detta?

Jag är helt säker på att vi verkligen älskar varandra... det är det som känns så overkligt. Borde vi inte försöka lösa whatever problem hon känner att hon har, i stället för att hon känner att allra bästa sättet är att lämna mig... för att själv testa om hon ensam kan känna vad det är hon vill.

Vi har redan gått igenom en hel del tillsammans - och vi har stöttat varandra, hjälpt varandra och gjort så som man ska göra när man lever i ett förhållande och älskar varandra. Man finns där, som stöd och hjälp, oavsett vad som händer.
Jag kan inte förstå vad det är hon gör.
Jag förstår faktiskt inte hur hon tänker nu.
JAG känner att när man har ett förhållande som nu snart gått åtta år... vi är förlovade... vi har funderat på allt det här som har med familjebildande att göra. Flytta ned till västkusten och... bli en riktig familj. Varför gör man på det här sättet då? Jag tror inte att man löser något genom att bara bryta kontakten under 14 dagar. Det känns som någonting par som inte känner varandra särskilt bra gör. Eller amerikaner, på film.

Först och främst är det inte nyttigt. Vi har inte möjligheten att diskutera problemen längre... åtminstone en av oss kommer känna sig helt maktlös och överkörd (nämligen: jag) och för det andra tror jag faktiskt att, om hon nu verkligen ska känna huruvida hon klarar sig själv eller inte, så räcker inte 14 dagar. Och jag tror inte jag står ut i 14 dagar ens.

Det gör så förbannat ont! Det här är så oerhört smärtsamt och jag sitter bara och gråter och... åh vad jag skulle vilja att det var MIG det var fel på! Tänk så bra det skulle varit. Då kunde jag åtminstone försöka göra någonting åt saken. Jag skulle kunna bli en bättre Roger för henne. Men nu ska det alltså inte vara mig det handlar om... utan i stället handlar det om hennes rädsla mot sig själv och sitt beteende. Hon litar inte på sitt eget sätt att fungera. Hon har bara levt i korta förhållanden tidigare. Ingenting seriöst. Hon tänkte, innan hon träffade mig, att hon inte var kapabel att leva i längre, seriösa förhållanden. Men så har det inte känts med mig.

... det vill säga: inte förrän nu.

Det handlar alltså om hennes tidigare erfarenheter. Förhållanden som på något sätt format och skadat hennes grundinställning till tvåsamhet under längre tid.

Hon är dessutom 95% säker på att hon, i framtiden, inte kommer kunna hålla sig från att vara otrogen mot mig. Hon är alltså så rädd för att hon kanske någon gång råkar bädda ner sig i någon annans säng - att hon känner att hon måste avbryta vårt RIKTIGT SERIÖSA OCH LÅNGVARIGA förhållande redan nu. Jag förstår inte!

Hon kände lite av detta redan förra sommaren. Hon sommarjobbade då på samma ställe som hon nu gör sin praktik på. Jag vet inte riktigt hur det gick till - men det bryr mig faktiskt inte heller - men hon fastnade alltså lite för en kille som jobbar där. Inte så att hon inlett ett förhållande eller någonting. Hon blev bara lite sådär småkär, du vet.
Precis så som ALLA människor då och då blir.
Sådant händer ju hela tiden.

Det går inte att värja sig mot att ibland få lite förbjudna och spännande känslor för en ny människa. Det spelar ingen roll hur seriös man är i sitt befintliga förhållande! Det har ju hänt mig också, flera gånger. Folk på diverse jobb jag haft. Folk jag chattat med på internet. Ja... Det är liksom inget att höja på ögonbrynen för.

Men det är... alltså vad hon gör just nu. Jag fattar helt enkelt ingenting.

Det handlar inte om att jag råkar ha en 19-årings hjärna i en 34-årings kropp. Jag är barnslig... men det är ingen fara (Dessutom kan jag faktiskt vara allvarlig, när det krävs. Jag är inte helt dum. Jag vet själv att jag är ganska omogen. Men inte alltid). Så nu måste jag alltså acceptera att hon helt enkelt vill pausa i två veckor... bara för att ta reda på om hon.... vadå?
om hon kan få någon annan? eller?
För vad ska hon annars få reda på under två veckor?
- Att hon KAN stå på egna ben? Att hon har ett eget självförtroende. eller - Att hon inte har något eget självförtroende. Att all hennes livsglädje och självförtrodende egentligen kommer från fantastiska mig, på grund av att vi är så nära varandra att hon inte kan skilja på våra respektive känslor.

Om hon kommer fram till något av ovanstående: Vad betyder det?
Om hon har ett eget bra självförtroende... kommer hon då tillbaka till mig? Är det en bra sak? Hon vill ju kunna klara sig själv och att vi inte ska vara för beroende av varandra. Så hon klarar sig själv... så bra. Kom tillbaka då - så vet vi att vi klarar oss själva... fast tillsammans!

och om hon har dåligt självförtroende? Vad händer då? Tänker hon då leva ett smått miserabelt liv, helt ensam, och chansa med nya pojkvänner som kanske är lika dåliga som hennes gamla (vissa var ännu värre)... och överge mig, som då uppenbarligen är BRA för henne? Eller vadå? Kommer hon tillbaka då också?

Jag förstår inte vitsen med att prova vara utan mig!!! Jag förstår verkligen inte.
Det känns så overkligt och jag... bär på frågor och enorm SORG! Jag älskar henne så oerhört mycket.

JAG klarar mig inte utan henne. Jag har på tok för dåligt självförtroende för det. Mitt självförtroende har jag fått genom att vara med henne. Genom att veta att hur dåligt mitt liv än är just nu - så har jag i alla fall en fantastisk flickvän och vi älskar varandra jättemycket.

hm... Vad har jag nu?

Visst. Nu ska vi "bara" prova i 14 dagar. Men du kanske hör att jag inte känner mig helt positiv inför hennes eventuella kommande beslut efter dessa 14 dagar har gått. Jag... känner bara att detta kan komma att gå riktigt jävla snett. och jag kan inte göra någonting för att laga det! Det finns inget i vårt förhållande att laga! Det är bara hon och hennes känslor som behöver lagas och jag kan helt enkelt inte göra det. Det enda jag kan göra är att finnas där som stöd. och så blir det inte, den här gången.

8 härliga år!
Och dessa äventyras nu bara på grund av hennes tidigare erfarenheter. Inte på grund av någonting som hänt mellan oss.

Ja… och det faktum att hon TROR att hon är så mycket sämre än oss andra människor, vad gäller att råka titta på andra människor och råka få lite väl jobbiga känslor för dessa. Hon erkänner ju att hon är lite kär i en kille på jobbet. Hon har ingen aning om det är besvarat eller inte, så det är liksom inte det... Hon är bara rädd för sig själv. och det går ut över mig, samt helt säkert över henne också! Fast hennes känsla att hon är dålig har blivit så stark att hon inte längre ser vad som är bra.

Det är en sak om det verkligen händer någonting! Då kan hon komma och erkänna... eller bara fan hålla tyst om det och se till att det inte händer igen... särskilt ofta. :-(

För... bövelen!
Vem har inte plötsligt känt sig lite småkåt på någon annan än den man har ett stadigt och seriöst förhållande med? Jag har det... Du har det... *censurerat inför publicering*… Bill Clinton! Jag tror alla har det! Det finns inte många människor som (så som hon själv uttrycker det) har särskilt lätt att "hålla ihop sina ben".

Men man kan ju inte avsluta ett så här seriöst förhållande efter 8 år - bara på grund av att man kanske kan komma att vara otrogen någon gång i framtiden!
Vem som helst kanske kommer att vara det!
Då borde det inte finnas några som lever i förhållanden alls.

och dessutom: Om hon nu är så rädd för att vara otrogen: Tänker hon leva ensam i all framtid då?
Vi har ju någonting seriöst, som precis skulle vara på väg att bli ett riktigt familjeliv med allt vad det innebär.

Och fan vad jag skriver.

Men jag är helt enkelt så oerhört uppriven och ledsen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte! Jag vill bara vakna nu - och inse att det hela var en riktigt grym mardröm. Men... det är ju inte det. Det är så sanslöst hemskt. Det gör ONT... jag kan inte hejda mig själv från att plötsligt bryta ut i gråt. Jag mår verkligen fysiskt illa. Jag kräktes när jag satt på bussen hem från Lycksele och nu, tre timmar senare, så mår jag lika illa igen. Det är så overkligt. Så fruktansvärt overkligt.

Det bara händer... under mig... som en glaciär. Jag kan inte stoppa det, utan det bara fortsätter och jag fattar inte ens varför. Jag kan inte förstå - och jag känner mig helt tillintetgjord. Värdelös.

En till sak som är så hemsk är ju att jag, till bara för några dagar sedan, trodde att allt var hur bra som helst. Jag levde ett fantastiskt liv (fast ett riktigt dåligt jobb då) och kände inte av någonting som kunde vara fel. Men... uppenbarligen har hon haft dessa tankar lite från och till från förra sommaren! Och nu, när hon skulle flytta dit till en egen lägenhet så... tyckte hon det kändes kul! Det klarade hon aldrig att säga till mig då, eftersom hon visste att jag tyckte det kändes hemskt att hon skulle flytta. Enda anledningen att jag kände att jag kunde klara det var ju att hon skulle komma tillbaka till mig efter ca 1,5 år. och jag har trott att allt var bra.

Är det då verkligen så att hon vill känna sig för? Eller är det så att hon redan HAR känt sig för och bara försöker säga det på ett annat sätt? Typ vi får se i 14 dagar... men egentligen vet hon redan vad hon vill? Hon HAR ju bott ensam där borta i mer än fyra månader nu. Men i och för sig: Vi har träffat varandra nästan en gång i veckan och vi har ringt varandra minst 4 gånger i veckan, utöver det. Så det kanske inte riktigt varit som att bo ensam ändå. Men... jag har ju inte bott där. Så hon torde väl hunnit känna efter lite redan?

Jag tror henne, när hon säger att hon inte vet vad hon vill. Hon känner nog att hon skulle kunna trivas med att vara själv. Men hon känner sannolikt också att hon skulle kunna komma att göra bort sig rejält genom att bryta upp med mig. Bränna bron till den kille som det faktiskt är något seriöst med.

Tycker bara det är så trist att hon väljer att gå den här vägen. Varför kan vi inte försöka lösa det tillsamans? Jag vill också vara med. Jag vill inte, efter åtta år, bli kastad i papperskorgen och ställd helt maktlös när hon strövar iväg och... känner efter. JAG (och många med mig) känner att det är helt fel taktik - och jag är så rädd! Jag är så rädd att det kommer straffa sig... och att vi kommer tappa taget om varandra och ett av historiens gulligaste förhållanden bara kasseras utan att ens försöka på ett vettigt sätt.

"Rädd att vara otrogen"

Vem fan är inte det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0