Negativt opaque skum som skymmer allt fantastiskt.

Alltså, jag trodde inte jag skulle bli så här sanslöst rastlös, REDAN.
Det är ju två dagar kvar! Den här reaktionen hade jag väntat mig på Fredag... inte Onsdag.
Men det känns att det närmar sig. Snart har det gått två veckor.
Två veckors rent helvete.

Jag är glad som en liten hundvalp över att vi ska prata med varandra igen.
Men jag är också mycket rädd!

Ja, jag är rädd att hon inte längre önskar att vi är ett par.
Fast inte för att jag ska bli ensam. För ensam blir jag inte. Jag har kompisar, jag har familj.
Jag är helt enkelt skräckslagen av tanken på att kanske förlora henne.
Det är ju henne jag vill ha. och det vet jag nu, mer än någonsin. Det har jag känt under dessa snart 20 dagars enorma kris. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det förut. Men nu vet jag exakt vad jag vill. Jag vill att vi ska prata... jobba och utvecklas tillsammans. Och jag är övertygad om att vi klarar det. Jag vet att vår kärlek är mycket stark. Jag hoppas bara att 'S' kan känna det, även om hon har negativa känslor också - som just kommit upp till ytan för att skymma sikten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0