Sabadon

Ja... ja, men då har jag ju någonting att blogga om då, äntligen.

Välrigt få gånger har jag varit så nervös, som dagen då jag skulle låta omskära mig. Hela morgonen var totalt förstörd. Jag förstörde säkert även morgonen för Maria, lite. :) Men inte alls mycket.

Nåja. Sedan missade vi bussen. Jag skulle till sjukhuset och hon skulle till Ålidhems vårdcentral (tre hållplatser längre bort) så... vi gick. Och det är rätt fascinerande att man, här i Umeå, går från Haga centrum till sjukhuset snabbare än bussen kommer dit.
Förklaringen är givetvis att det bara finns bussar som går från bostadsområden till centrala stan - och sedan från centrala stan ut till alla bostadsområden. Det finns inga bussar som går "i sidled" från område till ett annat område. Inga cirkelbussar, eller vad man nu ska kalla dem. Och en 25-30 minuters promenad är säkert bättre för kroppen.

Den enda nackdelen är ju att detta måste kunna ses som 2009 års första vårdag. Skönt väder att strolla omkring i... sure... men hemskt dåligt underlag. Halkigt eller blött eller väldigt spårigt. Det var de olika alternativ som bjöds.

Men jag kom i alla fall fram. Som sagt: RIKTIGT jävla nervös. Jag vet inte riktigt varför. Jag brukar inte bli så nervös, men... det handlar väl kanske om själva området som skulle opereras på. Det är lite känsligt och 'man' vill liksom inte gärna att en massa dumma saker ska hända där nere.

Jag skakade när jag lade mig ned på britsen. Och det var INTE för att jag just fann mig naken från midjan och ned, i ett rum med två tanter. Jag kan faktiskt stå ut med sådant. Till slut var det fem olika personer som lyckats få en glimt av den beryktade. Jag borde tagit betalt. Men i stället fick JAG betala 300 kronor. :-(

"Går det bra om en kandidat är med?"
Ja... självklart. Absolut.
Jag tror aldrig att jag skulle svara nej på den frågan. Varje gång vi säger nej så riskerar vi att det, i framtiden, kommer skutta omkring en massa orutinerade nykläckta läkare där ute. De måste ju lära sig på något sätt.
Jag antar att jag "lärt" mig säga ja till sådant, av Sofia.

Alla läkarstudenter borde ha typ 10-20 sambos under sin studietid. Då skulle alla dessa sambos kunna lära sig en massa nyttiga saker om hur vården, eller snarare vi patienter BORDE fungera. Tänk så fin och smidig liten vårdmaskin vi då skulle få inom 40 år. När flera generationer läkarstudenter liksom gått igenom hela befolkningen och lärt dem.

Men i alla fall så lyckades de bedöva mig utan att jag svimmade. Jag svimmade bara NÄSTAN. (Ja, jag är sjukt känslig mot att bli stucken med nålar) Doktor Abramsson skred till verket och klippte och kapade och legerade och sydde. Mot slutet så började bedövningen släppa lite så det gjorde rätt ont när fanskap... eh... den gode doktorn sydde de sista stygnen.
Det blev sådan tråd som försvinner automagiskt efter ett antal dagar (upp mot två veckor. någon sorts sockerbaserad historia, så förhoppningsvis kommer jag inte känns något behov av godis, den närmaste tiden, då skiten löses upp och går direkt in i kroppen nu) ;) så... nu sitter jag här och tycker lite synd om mig själv. Det gör lite ont... men inte så farligt, än så länge.

Nåja. Nu är jag i alla fall modifierad. The future's so bright, I gotta wear shades.