Concerto

Jahaa... då har jag varit borta rätt länge igen då. Men... jag har ju haft lite saker att göra, så... screw you! :)

Jag var i Stockholm... träffade Lina och Peter... (ja, jag hade ju nästlat mig in på samma hotell som dem) Och vi såg på Metallica. Av en ren slump dök precis ett av förbanden upp nu, på min spellista... så det var väl det som påminde mig om att blogga lite innan jag tappar alla mina 80 läsare.

Men i alla fall... det kändes fint att äntligen vara på plats. Att se den grupp jag jagat biljetter till i 12 år nu. Det blev inte ens särskilt dyrt.

Ah... vad är oddsen för det? Jag har över 5000 låtar i min spellista... och efter "förbandet" kommer Metallica. :D

Eh... ja... var var jag.
Det kostade väl cirka 3000 kr, den helgen. Det är helt okej för resa, hotell i två nätter och sedan få se de personer jag växte upp med spela på scenen. För... lite så var det ju, nästan.

Men ja. Nu är jag tillbaka i Umeå. Det går inte att skriva så mycket mer om resan, liksom. Det går inte att uppleva en konsert - i text. Så jag finner det helt lönlöst att ens försöka beskriva känslan av att se Arenan släckas ned... och höra Ennio Morricones Extacy of Gold spelas i högtalarna (= det är dags!). En sorts masshypnos, där var och en av åskådarnas förväntningar smälter ihop i en enda stor kokande kittel. Alla på sittplats ställer sig upp, som om någon knäppt i fingret. Vi jublar och riktar våra blickar mot stället där bandet ska göra sin entré. Ansikten som tidigare nästan sett lite smått uttråkade ut... ansikten som sett nervösa ut och även de ansikten som varit så rikt förfriskade att de inte kunnat hålla sina ständigt pladdrande munnar stängda ser nu likadana ut, allihop. Alla ser glada ut. Det är inte så att alla liksom står och ler som fånar. Men... det har ändå skett en instant ansiktslyftning på flera tusen personer. 13-åringar och 50-åringar som kommit för att lyssna några av de allra största. Vi är nu samma person.
Där kommer de.
Skrik för livet.

Personerna med de sämsta platserna längst upp känner nog precis samma sak som de längst fram på golvet, att de på riktigt får kontakt med bandet. Det är en ganska stor bedrift i en lokal som rymmer över 13000 personer. Det avfyras lite eld här och där, så man känner värmen slå mot ansiktet. De stora kistformade ljusriggarna sänks upp och ned, men det riktigt mäktiga inträffar när belysningen, inför sista låten, tänds helt och hållet. Det blir helt naket och ljust i Globen. Alla kan se varandra tydligt och det känns som att vi är med i deras replokal. Tillsammans... som en stor familj.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0