Sabadon

Jag kollade på gamla filmen 'The Crow' (1994) i Lördags. För... jag hade inte sett den på länge och tycker den är bra. (Well. I alla fall fram till de sista 20 minuterna). Och nu ska Stephen Norrington (Som regisserade 'Blade' samt 'The League of Extraordinary Gentlemen') sätta upp en ny version av den.

Trist.

Varför ska man slakta minnet av en bra film - redan? Den är bara 14 år gammal. Och dessutom slaktas av en snubbe som förstört mer än han tillfört. Sean Connery t.ex. har inte tackat ja till någon fler roll efter han var med i värdelösa 'Extraordinary Gentlemen'... bara för att den var så otroligt kass. Han tackade till och med nej till en roll i The Matrix.
Norrington gjorde 'Gentlemen' så dåligt, att den förstörde skådepelares motivation att fortsätta.

Den nya filmen ska inte bli lika gotisk.
Jaha... där dog den.
Det är ju den gotiska stämningen som gör filmen så bra.

Nä usch. Sluta förstöra saker.
Kanske får vara glad att det inte var Uwe Boll. Men... det finns faktiskt fler som är ungefär lika dåliga. Hoppas bara Mr. Norrington kan överträffa sig själv nu - och göra så att denna kråka blir minnesvärd.
Nåja. Det är nog länge kvar tills den filmen går upp. Då kanske jag blivit så gammal - att jag förlorat intresset av allt sådant trams som film.
Jag är på god väg.
Om alla filmer som görs är remakes av filmer som jag redan sett så... :)

Nåja. Bara den blir bättre än The Crow: City of Angels så är jag nöjd. Den med Iggy Pop.

Minns förresten att det kom ut en fjärde också, 2005, med Edward Furlong som huvudrollsinnehavare. Den måste ju varit lysande. Medverkade gjorde även David Boreanaz, från Buffy/Angel och Bones - samt Danny Trejo. :)
Alltså.... den fill jag se - bara för att det är så skum rollbesättning. Men jag vet inte om jag pallar att se Edward Furlong som "The Crow"... allvarligt!
(Där skulle jag kunnat dra ett skämt som "Edward Footlong" bara för att gnälla om att han är lite för kort för att kunna spela en sådan roll. Men... det vore lite opassande att JAG drar ett sådant skämt då jag är 3,5 cm kortare än Edward. Fast å andra sidan: Jag har inga planer på att spela "The Crow" heller. Men jag låter bli ändå.)

I dag skulle jag och Maria äta lunch tillsammans, på stan. Men det blir inget - för byggnadsnämnden ska uppenbarligen ha någon superäcklig jullunch - såklart bestående av gristrynsgröt. *ryser*
Oh well.
Får väl hitta på någonting annat då. Kanske.

Jisses.

Jason Whale's nya diet hjälper dig gå ned 3 kilo på en vecka.
Drick bara färskpressad juice i en vecka. (eh.. ingenting annat?) och sedan så blir man av med allt som är dåligt.

"För tio år sedan var Jason Wale överviktig, hade astma och en allvarlig form av hudsjukdomen psoriasis över hela kroppen. – Jag var i ett extremt dåligt skick och läkarna sa åt mig att mitt tillstånd aldrig kunde förbättras"

Ja... såklart blev ALLT bättre. Astman försvann... han blev smal och vältränad och fick perfekt hy.
Jag vet inte vad det är... men självklart är det först och främst det där att helt vanlig juice skulle vara någon sorts mirakelkur. Det OCH det faktum att han helt enkelt uttrycker sig som en smågalen lögnare.
Och vad är det för en läkare? :D "Ditt tillstånd kan aldrig förbättras"
JAG tror att den läkaren inte alls syftade på Jasons fysiska tillstånd... men det är bara jag.

Sedan får jag kalla kårar av att han även skryter över vilka som hoppat på den här trenden: Jennifer Aniston, Sarah Jessica Parker och Kylie Minogue.
Men jaha?
Så... ett par kändisar har hoppat på?
Då så.
Då MÅSTE den ju vara bra. och... vetenskapligt grundad.
För en KÄNDIS skulle väl aaaaaldrig starta med en totalt meningslös hälsokur. :D

När det gäller den här typen av kurer så måste jag nog, utan att känna dåligt samvete, säga att just kändisar är en indikation på att någonting är allvarligt fel.

Men visst. Det är klart att man går ner i vikt om man bara dricker juice - i en hel vecka.
Självklart.
Fast då går det lika bra att äta vitaminpiller och dricka vatten i stället. Men vem skulle det? Det är inte... naturligt! Apelsiner måste ju vara magiska?

Men nä... snälla folk och människor. Gå inte på dessa "mirakelkurer". Köp inte Jason Whale's bok. Bry er inte om att ge era pengar till sådana hemska människor som vill tjäna en slant genom att lura godtrogna människor. Detta är egentligen ganska enkelt:
Ät mat... vanlig standardmat. Ät flera gånger per dag och ät inte så du blir mätt som en orm som just svalt en hel kalv. Lagom portioner och lagom med MOTION och TRÄNING.
Jag är helt övertygad.
Finns ingen diet som slår lite träning.

Vilket påminner mig.
Jag ska börja träna igen - efter nyår.
Eller kanske strax innan... det beror på.

Jamen så härligt.

Efter nyår kanske jag skulle få jobba lite på IT-avdelningen... eftersom vi ju ändå går under Samhällsbyggnadskontoret allihop så kanske det skulle gått att fixa.
Men i dag läser jag att IT-avdelningen från den 1:a Januari ska bilda intraprenad.

Så då lär det vara kört med den uppgörelsen.

I Malmö går det hett till. Att ordningsvakter blir attackerade hör väl dessvärre till vanligheterna oavsett på vilken ort man än befinner sig. Sure... vissa vakter är dumma - men de flesta är faktiskt inte det.

Men nu blev en ordningsvakt attackerad av en s.k. entrévärd.
Ja... ni vet: De där som inte har någon utbildning... ingen branchkunskap och inga befogenheter att egentligen ens RÖRA en gäst. De har inte givits sådant tillstånd - av polis. Och även om de skulle ha sådant tillstånd så gäller ett sådant bara om de jobbar som ordningsvakt - genom ett ordningsvaktsförbund.

Han hade hamnat i bråk med en gäst... vilket inte är ovanligt eftersom dessa "värdar" ju är ganska benägna att börja slåss bara på grund av att deras hjärna inte sitter fast - och att deras högra öga träffades av ett stroboskopljus. Men i alla fall så ville värden då låna en batong... för han tyckte väl inte att han vann tillräckligt mycket i det där slagsmålet.
Ordningsvakten, som ju har genomgått utbildning för att få använda batong i sitt yrke, sa såklart nej... och fick ett cyckelställ i huvudet.

Det finns så många sådana "entrévärdar" där ute. och... det hela beror på att krogarnas ägare ofta är ganska shady själva. De anställer fängelsekunder. kåkfarare, kända våldsverkare och knarklangare. (det går ju ofta att köpa lite kokain och annat mums av sin "värd".)

För dessa entrévärdar är ju rätt ofta anslutna till någon organiserad brottslighet. De står där och är totalt uppumpade av testosteron och pratar med sin gamle polare Thomas Möller.

Hur kan detta få fortsätta?
Man vet ju hur detta fungerar. Det är inte SÅ himla hemligt. Alla vet. Polisen vet.

Det är inte så lätt.
De har tyvärr ganska stor makt, dessa gäng.

"Julbordet på väg bort"

Säger Richard Tellström, måltidsforskare vid Grythyttans restaurangskola.
:)

Och anledningen är?
Nya familjebildningar med bonusbarn och plastbarn gör så att julbord inte fungerar, för ett julbord förutsätter att man är många.

Jaa..
Tänk om Rickard Tellström, i stället för att forska på kärnfamiljer (vilket jag fruktar att en kille som studerar på restaurangskola inte har tillräcklig kompetens att göra) i stället skulle lagt ned lite krut på att forska om hur man lagar MAT.
Nog fan går det väl att göra julbord för 4 personer? Det är bara att göra lite MINDRE mat. Man måste inte ALLTID grilla en hel gris och rulla 10 kilo köttbullar.

Sedan är det inte helt fel att göra så julbordet är dimensionerat för några fler än vad som finns på plats. Julbord: The gift that keeps on giving. Går att äta resterna på juldagen och på annandagen och så vidare... amen.

Sedan spelar det väl ingen roll om man har plastbarn eller tygbarn eller vilka barn som helst. Man kan väl vara fler än tre, även om man inte firar jul som "biologiska föräldrar och tre välartade rosenkindade barn, samt mormor/morfar och farmor/farfar" *pip pip pip... tindra tindra*
Det där har väl varit ett problem i alla tider? Hur man ska konstellera julfirandet? Oftast har väl "mormor/morfar" ändå fler barn än bara ett? Vilket barn ska man fira jul med? Hur man än väljer så väljer man ju alltid bort någon. Kedjan bryts någonstans. ALLA kan inte var med och fira. En familj är större än kärnfamiljen. Det finns barn, föräldrar, mor- och farföräldrar. Syskon. Syskonbarn. Syskonens respektive. DERAS föräldrar... Där finns ännu fler syskon också.

Nä. Det där fungerade inte, Rickard. Now shut up and make me some dinner, bitch!

Det kan mycket väl hända att det "supersvenska julbordet" (jo, för i hans värld består väl alla julbord av exakt samma saker?) är på väg att luckras upp och som smått försvinna. Men... knappast på grund av den anledningen. Julbord fungerar även i små sällskap. Absolut. Att lutfisken försvinner beror på någonting heeelt annat. Den är VIDRIG! :D

Åh... jag ser en spark.
och en pudel.
och en tant.

Kan det verkligen fungera med en spark - här i Umeå? Det är ju så mycket sand och grus att jag tycker det borde vara svårare att gå med en sådan. Skraaaap - skraaaap.

Bräntbergsbacken öppnar, nu på Lördag. Kanske jag borde se om det går att hyra någonting? Öva.
Fast jag kanske borde öva lite i en mindre backe först.
Alltså... jag menar inte en mindre skidbacke. För ärligt talat tror jag inte det FINNS en mindre skidbacke än Bräntbergsbacken... i hela världen! Jag menar typ... pulkabacken på mitt gamla (nu rivna) dagis eller nåt.
Nu finns där inget dagis längre... bara gräsmatta. Men backen finns kvar. Så mycket vet jag.

Men det finns ju en viss matematisk formel som räknar ut hur kul man kan ha i en backe.
I en stor backe kan man ha jättekul. Men då måste det såklart finnas lift och sedan så kostar det pengar.
Så... ena faktorn är storleken på backen. The more, the merrier. sedan finns en siffra som är konstant. Den säger om det finns en lift eller inte. Lift är såklart positivt... men den är inte KUL. Inte i egentlig mening. Det enda en lift är bra för är att man slipper wobbla upp för backen helt med egen kraft.
Alternativet är att man har en skoter då, eller helikopter (oooooh!) En skoter ger väl några fler poäng än en lift... en helikopter ger så många poäng att det inte går att ha annat än kul. Då behöver man inte ens åka skidor/snowboard längre.. utan: bara åka helikopter.
Men... för att komma ifrån problematiken med backuppklivningen så kan man alltså tänka att en backe som är kort torde få rätt låga minuspoäng... tack vare att man kan komma upp ganska snabbt.
Men då avgör faktor 1 hur mycket det är värt besväret.
en backe som är 7 meter lång tar 3-4 sekunder att åka. Det går inte fort... man säger aldrig "wohoo". Den är således aldrig mer än '1' rolig att åka. ingen lift, ingen skoter, ingen helikopter... inga ytterligare plus. Å andra sidan tar den bara 15-20 sekunder att a sig upp för. 10 om man lossar båda fötterna och går upp. så... inte så mycket minus där. och det kostar ingenting. Så för en snåljävel som mig, så känns det såklart som ett plus.

Men... man måste sätta alla minus i proportion till hur många plus man har. Det är bara ett plus. Det räcker ju inte till någonting. Det är lite som att ha bara EN Dumlekola. Den är god... jag vill ha den... men knappast värt besväret att gå ut och köpa bara den. En backe som endast ger ett ynka litet plus kan inte ligga långt bort. Den måste fan ligga precis utanför dörren. Eller ännu hellre ligga precis UNDER mig... hela tiden. Alltså flytta sig när jag väl bemödat baxa mig ned för den, så den ånyo ligger precis under mig. Så jag slipper anstränga mig - och slipper tänka... bara åka mina 3-4sekundersåk. Lite som människorna i Wall-E. Bara ligga där och åka.
mmm... soft.

Fast helikopter öser såklart mest. Även i väldigt små backar.

Diskmaskin fungerar. ÄNTLIGEN
Efter att ha stått i badrummet i två veckor och innan det på diskbänken i minst en vecka så har jag nu äntligen kopplat in den. Jag fick låna praktfull borr. Praktfull borr skar genom diskbänken som om den vore sylt. Inte alls som den vi hade köpt. Den är ju utformad som en typ upp och nedvänd snusdosa (utan lock)... och har sågtänder. Men den var helt värdelös och det bara blixtrade och lät... och 20 sekunder senare var alla tänderna nednötta. Bra grejor, Claes Ohlson. Top of the line! Verkligen. *applåderar*

Men i alla fall så baxades maskinen på plats och provkörningsomgång #1 startas.
wtf?
Det händer ju ingenting - utom att den bara står och typ pyser. Jättekul. Om jag vill ha någonting som bara står och pyser så kan jag börja jobba på äldreboende.
Så kom jag på att - efter ivrigt baxande och skuffande så hade slangen för vattentillförsel blivit dubbelvikt, som en servett. Det kom alltså in för lite vatten för att den skulle börja diska.

och det tog säkert upp emot en TIMME för mig att krångla till det där skräpet. Maskinen var TUNG... slangen var stenhård och jag är otränad och arg. En härlig kväll, således.
Jag hann ge upp vid två tillfällen. (Maria kan intyga) men den tredje gången (ja, för jag är ju jävligt tjurig... så jag gick såklart tillbaka dit efter att ha vilat i ett par minuter. Lagom mycket så att den röda färgen i mitt ansikte försvunnit).
Men den tredje gången jag gick dit och slet, så fixade jag det. Enda nackdelen var att jag skadade vänster biceps lite. Den var TUNG! och jag fick stå och hålla upp hela maskinen med vänster hand samtidigt som jag skruvade med höger och typ... bet tag i saker som stack ut, så de inte skulle piska mig i ansiktet så mycket.

Men nu diskar den. 50 minuter tog det och... det blev lite sent. Men den tystnade ganska precis 22, så det var inte SÅ farligt. Men nu vet jag att jag absolut inte får starta den efter 21 igen. För... den låter.

Flora, Malmö, undrar om jag vill gå på SRF med henne. Ja... varför inte? Jag skulle ju gå med Elin... men det blev väl lite sådär tvärstopp med den idén - gissar jag. Verkar vara okej för Maria - trots att hon knappast vill följa med själv. Men det känns bra att någon frågar, i alla fall. i somras började jag ju känna att jag verkligen ville gå... allt såg ljusgult ut och jag köpte även in "festivalkläder" osv (måste såklart köpa mer). Bra... nu kanske de kommer till användning också. :)

Tror att biljetterna har släppts, nyss. kostar 2000 för 4 dagar. Rätt... dyrt... men, vad gör man inte?

Ibland glömmer jag liksom bort att det KAN vara smått underhållande att göra en del muppiga små tester som egentligen inte säger någonting PÅ RIKTIGT om vem man är, som person. Men de är lite microskoj i alla fall.

På testportalen.se finns en som heter 'ondtest' och den säger inte hur ont du har i knät, utan hur ond du är.

och jag kan nu skryta med att jag minsann är:
59% ond!


Wohoo.

Fast jag njuter inte av att döda insekter och jag har inte mobbat tjocka människor. Så... det finns uppenbarligen goda sidor hos mig också.

Dessutom gjorde jag en test, på facebook, där det visade sig att jag var svart.
Eller ja... min färg var svart. Jag är inte mörkhyad.
Fast jag skulle gärna varit det. Snyggt. :-/

Väldigt, väldigt kallt. Jokkmokk har inte riktigt förstått det här med växthuseffekten. Det var -25 grader och... jag tog beslutet att ta på mig täckbyxor. Det var förvisso jätteskönt att slippa frysa. Men hur skoj var det att näst intill svettas ihjäl under gångmarschen från tågstationen i Umeå - till mitt hem.

Menmen.. det blir säkert jättebra ändå. Som tur är så spelade det ingen roll efter en dusch eller två. Magic soap.

I Lördags anlände jag till Jokkmokk klockan 16:50 - efter en helvetiskt lång resa. (ja, den var längre än vanligt) Där följde en fin liten fot-tripp till södra delarna av orten. Där alla gatunemnen har någonting med fiskar att göra.
If it smells like fish... don't eat it!
... hade INGET med saken att göra. Men... :)

Folk hade julbakat typ halva dagen och jag såg både pepparkaka, knäck och lussebullar.
Sedan serverades det någon form av renköttsgryta med morötter.
Alltså. Hoppas inte att fel person ser detta men... jag är för kräsen. Det var inte MIN typ av renköttsgryta. Jag menar: Jag vill gärna att det ska smaka någonting också. På tok för lite kryddat.
Även potatismoset.

Men det var... sådär gott. Det smakade mat. Men, som jag sa till Maria, jag får se till att köpa en liten plastbehållare med flera fack - som jag kan fylla med diverse "sabadonkryddor" och ha i väskan (eller runt halsen). Så kan jag äta både hos dem, i framtiden, och äta på diverse lunchrestauranger - där kockarna fått lära sig att tillverka mat så att ALLA kan äta den.

och ja. Till deras försvar (de som lagat maten) så blir visst maten kryddad så att även the child kan äta den. :)
Så det är inte så att jag dissar deras kok-konster... utan... bara... ni vet. Nämner dem. :-/

ehm

Oh well.
Alltså. ALLA kan ju inte vara totalt mästerliga. ;) (ja... jag insinuerar nu att JAG är det) :D

Resten av kvällen gick i alla fall åt till att se på när de andra spelade Nintendo Wii. Jag har ju redan alla high-scoren, så det spelar ju ingen roll om jag var med. Låt de andra leka också. :)
Det var en bra kväll. Till och med jag fick känna mig lite smått social, ibland. Ett steg framåt. Det är så enkelt för mig att må bättre. Jag behöver bara känna att jag fått säga några meningar och liksom umgås, som en normal människa gör. Då mår jag bra. Det är väl ungefär så långt ned på stegen jag annars befinner mig.
Ungefär som att tycka det är bra att bli ihjälbiten av en isbjörn, i Nordpolen... för då får man i alla fall känna isbjörnens varma andedräkt och på så sätt slippa dö genom förfrysning.

Jari var dock ytterst nära att slå min poäng i utförsåkning. Jag är dock fortfarande etta och tvåa. Men hmm... nää... måste träna lite på det, så jag kan sänka med några sekunder till. Fast först blir det nog utförsåkning på riktigt. Kanske borde fokusera på det först.

Sedan umgicks vi bara en massa. Det är skoj. :)
Fast... fortfarande problematiskt.

Har förresten ingenting att göra på Lucia. Förslag snappas upp likt vore jag en abborre.

p.s. Nordpolen, förresten.
Rent klimatmässigt ligger den i Marias kontorsrum. brrr

Jag läste i en blogg, där det skrivs att pensionärer borde få genomgå återkommande kontroller - för att visa sin lämplighet bakom ratten.
Ett inlägg som jag först hade tänkt svara på - och hålla MED om. Varför inte.. det är väl en okej ide´.
Men så började jag läsa lite statistik i ämnet och... ändrade åsikt.

Anledningen att man inte KAN införa ett sådant system är troligen att det helt enkelt inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att lägga ut enorma resurser och andra ansträngningar på en så stor samhällsmaskin som ska klara av att scanna av alla hundratusentals äldre som kommer att framföra fordon, nu när 40-talisterna blir pensionärer.

För... i statistiken så är pensionärer nämligen ganska underrepresenterade, vad gäller bilolyckor.

Statistik från 2007:
"Av de 20 omkomna i singelolyckor var 18 män och flertalet av dem under 30 år."

Saxat från Räddningsverket:
"Äldre trafikanter har blivit säkrare under senare år. Andelen äldre som är inblandade i allvarliga olyckor har minskat markant. Däremot skadas de oftare. Som regel är det inte de äldre som orsakar olyckorna, men däremot skadas de oftare eftersom de är skörare."

Här: Lite siffror från statens institut för kommunikationsanalys.
Antalet döda, svårt skadade och lindrigt skadade, i trafikolyckor, per 100'000 invånare (så siffrorna är helt jämförbara i paritet till varandra, alltså)

Siffran överst anger åldersintervall (upp till)

  ålder   2   6   14   17   19    24   64    65+
år
2000 - 43 74 135 436 656 550 276 154
2001 - 35 71 133 499 663 578 263 153
2002 - 48 68 165 570 741 641 306 151
2003 - 60 87 171 568 835 700 331 152
2004 - 50 88 159 588 838 677 316 161
2005 - 69 90 163 620 781 635 313 159
2006 - 57 74 161 649 772 640 313 148
2007 - 55 71 157 645 814 629 308 160

Jag räknar om siffrorna för 2007 själv så vi kan se detta i rena procent, per 100'000 invånare.

ålder
  0- 2,     1,9%
  3- 6,     2,5%
  7-14,    5,5%
15-17, 22,7%
18-19, 28,7%
20-24, 22,2%
25-64, 10,8%
65+      , 5,6%

Målgruppen att angripa, kan således knappast 65+ anses vara. Sätta in sådana oerhörda resurser med extra uppkörningar, för massvis av människor, bara för att få ned olyckor med kanske 1-2 procentenheter. Då är det bättre att man sätter in samma resurser för att ta ifrån/aldrig ge körkort till personer med helt olämplig personlighet. De som inte anses mogna att ha körkort. De som inte kan uppföra sig i trafiken. Och med statistikens hjälp kan vi se att dessa återfinns mellan åldrarna 17 till kanske 30-någonstans. Olyckor sker inte på grund av att pensionärer får lite sämre syn/hörsel eller reaktionsförmåga. De sker för att fullt friska idioter kör onyktra - eller bara som omogna arslen. Det är dessa man behöver komma åt. Låt pensionärerna vara. De är ofarliga.
De bits bara, ibland.

Så... som ett försvar varför äldre, däremot, ALLTID bör få sitta i en bil så kan även uppmärksammas att ca 19 av 30 fotgängare som körs ihjäl - är pensionärer. Och fler än hälften av de 20 som, under 2007, dog i cykelolyckor - var pensionärer. Så... låt dem få sitta säkert i sina bilar nu.
För problemet är att om pensionärer slutar köra bil så tvingar vi dem att bli fotgängare eller cyklister, i stället. Så... ska vi verkligen frånta dem deras körkort och skicka dem att bli ihjälkörda av sladdande 25-åringar? ;)

För statistiskt torde det vara förarna under 30 som kör ihjäl dem... alltså: Scanna alla förare under 35, i stället. Se till så de håller hastighetsbegränsningar och inte sladdar i kurvor bara på skoj. Då kommer vi få ned antalet olyckor.

Men... vilken regering skulle gå med på att diskriminera alla biltrafikanter mellan 18-35 år? Det går ju inte. Det är vuxna människor och det vore att gräva sin egen lilla politiska massgrav. Plummetera från 23% till 7% röster, på två månader. :)



Fler sådana, i trafiken. Då går antalet olyckor helt klart ned.

- I alla fall om man får tro statistiken. :)

Jag får väl hoppas att någonting positivt kan komma ur dagens möte med chefen och facket.
Nu låter det som att jag skulle kunna få flytta in i stadshuset. - till där det finns folk i min egen ålder.
De ska även se om jag kanske kan få lite andra arbetsuppgifter - typ på IT-kontoret - och ooooh vad jag skulle vilja det... känner att prostatan liksom vibrerar lite av glädje, när jag tänker på att få jobba med att lösa folks datorproblem, osv.

:-| :-) :-D

... ja... nu har den slutat. ^^

Och om inte det fungerar på IT, eller om de bara skulle vilja ha hjälp i typ en dag i veckan så skulle man kanske kunna höra med lantmäteriet - där jag jobbat förut. Hjälpa till med mätandet och shit. Det var ett trevligt jobb. Kul att få vara ute och röra på sig lite, dessutom.

Men visst. Allt hänger ju på om cheferna på de avdelningarna anser sig ha någon nytta av mig. Om de VILL detta. Helst med tanke på anledningen. Att jag mått så jävla dåligt, så jag inte kunnat arbeta. Jag menar... en DEL chefer kan faktiskt tycka att det är en anledning att helst inte ta in personen. ;)

Och Löven.
De förlorade i går.
Självklart mot ett bottenlag. Vad fan är det för FEL på dem?
Ledde med 2-0 inför sista perioden och så rasade allt.

Kan tänka mig att lövenspelarna inte mår så himla hett heller.
Jag kanske skulle passa ihop med dem. Ta en plats i laget, på grund av meriten att jag fan mår minst lika dåligt som dem. Jag blir en livsfarlig högerback.

Nä... nu ska jag jobba lite, så det ser okej ut i statistiken.

Fast egentligen borde jag inte behöva det. Om jag jobbar bra nu, innan flytten, så kanske de känner att det inte behövs några åtgärder för att få mig att må bättre.
Nu kanske jag är cynisk, men... om jag mått skitdåligt och ändå producerat som jag kan, eller nay, producerat hälften av vad jag kan (vilket ändå är dubbelt mot vad de andra kan), så skulle såklart ingen chef bry sig. Så det kaske är lika bra att fortsätta underprestera - åtminstone tills åtgärder verkligen sätts in.

hmm. :-/
eller nåt.

Så jag kanske borde återgå till att kolla på lite mer Cyanide & Happiness, i stället. Några seriefigurer som är lite konstiga. Kanske på gränsen till för barnsliga, eller för råa... men jag är villig att undersöka lite mer i alla fall. :)

Hur har man tid att spela, nu för tiden? Förut... i mina unga dagar ;) så spelade jag hur mycket datorspel som helst.

Jag satt och tittade tillbaka på alla gamla Amigaspel som jag plöjt igenom. Hundratals, fantastiska små spel.
Hittade någon video, på YouTube, där de hade klippt ihop lite nostalgi med 100 Amigaspel.
Men jag täcker inte posta den här. Tror inte att folk orkar se på den.

Sedan tänker jag tillbaka bara några år. Jag har ju spelat "moderna" spel också. Det var inte BARA under Amigans glada dagar. De senaste spelen som jag verkligen suttit och tok-upskattat heter "Grand Theft Auto III - San Antonio" och "Oblivion" (The Elder Scrolls IV). Sådana spel där jag har suttit i timtal och bara hajkat runt och gjort en massa saker. (en ganska stor del av de sakerna är omoraliska små hyss, som att - med mitt svärd - dräpa folk. Samt, genom att krocka in i den upprepade gånger; se till så att den förföljande polisbilen sprängs)

Där man kan vara någon som man inte är. (och nej... det handlar faktiskt inte om att man kan göra våldsamma saker. Jag är inte våldsam. Jag slår bara ihjäl oskyldiga fotgängare när de står i vägen för mig)
Skådespeleri.

Men... jag kan ju inte ta mig rollen som eldbollskastande galning, in real life. Det verkar inte sunt. Då sitter jag hellre hemma och är rädd för allt.

I alla fall: Varför känns det som att jag inte längre har tid att spela?
Okej... små praktiska problem finns ju.
1. Min dator börjar bli fasligt utdaterad. Jag kan inte installera dagens spel. De säger ifrån.
2. Jag har ingen spelkomsoll. Så jag har inget att spela nysläppta spel på.

Men ändå.
Jag läser en bekants blogg. Han tänker nu sätta tänderna i gamla jättedängan World of Warcraft. (DET kan jag absolut köra på min dator) Men aldrig att jag skulle finna tid och ro att sitta och begrava mig i den världen.
Inte nu. ... och jag har inte ens speciellt mycket att göra, under en average day.

Det är väl som alla alltid säger: En människa som hela tiden gör mycket - hittar alltid tid att göra mer.
Det har någonting med hjärnans aktivitetsnivå att göra. När jag tränade ett par timmar varannan dag så kan man rent logiskt tänka att jag skulle haft betydligt mindre "tid" att sitta och spela spel och till att kolla på filmer etc. Men när jag "slösade" en massa tid på träning så lyckades jag faktiskt knö in annat också... trots att antalet praktiskt lediga timmar per dag faktiskt var färre.
Nu sitter jag bara på mitt jobb och önskar att jag fick ligga hemma och sova. När jag väl är hemma så sitter jag i min soffa, med min laptop och tv'n på i bakgrunden. Chattar. Sedan går jag och lägger mig - och fyra timmar senare är det dags att kliva upp igen... till det förbannade jobbet som jag absolut inte vill till. Jag är för trött, jag är för slö.

Timmarna går så snabbt. Dagarna likaså. Det sista halvåret har stundtals känts som en mindre evighet... men när hjärnan sammanfattat allt som hänt - och förträngt det mesta, så känns det som om det bara gått en månad.

Antingen måste jag börja spela en massa spel igen, för att ha upplevelser jag kan sitta och minnas. ;) Eller så måste jag resa mig upp och göra saker. Någonting som, i framtiden, vittnar om att jag levt. Med öppna armar välkomna en storm.

oh well. Känner fortfarande inte för att spela spel.

Jahaja... så blev Thailand en diktatur igen då. Jättebra.
Och turisterna (bland annat härifrån) lär fortsätta vallfärda dit för att ge den - samt barnsexhandeln - sitt stöd. För nu kommer såklart kampen mot barnsexhandeln helt avstanna... som vanligt. Vad bryr sig militären om det?
Partiet PPP, som nu löses upp på grund av påstått valfusk, är ju lite av de fattiga ladsortsbornas parti. Så genom att ta bort dem från makten ser man till att landets fattiga åter får det sämre och att de måste sälja sina barn till turiststråken i storstäderna.

Man hoppas bara att folk kan försöka inse.
Sluta åka till sådana ställen.
Sluta ge ert ekonomiska stöd till diktaturer och förtryckarregimer (Turkiet).

Åk till Sälen, i stället. Se på när jag ska försöka åka snowboard - för första gången. Jag lovar att ni kommer att få ha skitkul.

Lite Magnus... om bankerna:

På Södra skolan, i Motala, blev Freddy Karlberg framröstad som lucia.
Det har nu gått ca 20 år sedan jag själv blev framröstad som Lucia, vid Ålidhemsskolan i Umeå. Enda skillnaden är väl att hela det här jämställdhetsarbetet gått bakåt. Jag fick i alla fall vara Lucia. Det fick inte Freddy. Han blev stoppad.

Fast det var kanske jag som förstörde allt? En Lucia som inte sjunger! Hur bra var det?

Helgen var både bra och dålig.
Allt började bra. Flyttstädning, bra sällskap. Det var trevligt.

Sedan fest och... det var helt okej - trots att jag inte kände någon. Jag klarade den situationen tidigare i somras (kanske något bättre än i Lördags, men det gick som sagt ändå okej). Men sedan skulle vi gå ut. och det var där allt började.

Det går inte över heller. Sitter nu på jobbet och känner en djup smärta. En sorg över allt.
Var är gnistan och glädjen. Finns det någon framtid alls?

Att jag befinner mig en bra bit ned i en depression är nog knappast en överdrift. Det finns bra saker som händer i mitt liv. Men tyvärr har även de bra sakerna sina downsides. Ny flickvän och det är ju såklart BRA. Men... hon bor i Jokkmokk och det är svårt. Åtminstone för mig.

Ja alltså okej. Vad var det som egentligen hände då? Där på utestället.
Jag är inte helt säker. Men svaret torde vara att det var JAG som hände. Jag konfronterades med en av mina allra sämsta personliga sidor. Min oerhörda rädsla för att råka bli sedd. Okej, jag tycker inte OM att gå ut på sådana ställen där det är massor av folk och det är högljutt, skränigt och... dansigt.
Då dör jag.

Hela tiden bara gå omkring och låtsas som att allt är okej - men det är LITE svårt att lura en som känner mig. Det var så uppenbart tok-synligt och hon försökte hjälpa mig... övertala mig att det inte är så farligt att stå och låtsas kunna dansa, ett tag. Ingen annan kan ju dansa ändå, så... det gör ingenting om det ser förjävligt ut. Det är liksom ingen som märker det.

Och... såklart har hon rätt, men jag är så rädd - för allt.

Det har, i några år, känts som att det varit dags att göra upp med mina gamla spöken. Men jag har väl ganska så mycket upptäckt att mitt liv enbart består av gamla spöken. Vad fan gör jag då de försvunnit? Då har jag ju faktiskt ingenting. Mina gamla spöken är det som åtminstone kunnat lura mig att jag är bättre än jag egentligen är. Att allt bara är lite småtragiskt just nu, men när jag väl kommer över all mobbing och utfrysning i mina yngre dagar... så kommer saker och ting bli ljusare.

Men hur ska jag komma över någonting som inte bara varit en fas - utan som varit hela mitt liv?

Som barn var jag ensam. Bröder som var flera år äldre än mig... de hade jag egentligen ingen kontakt med. Inga riktiga kompisar... föräldrar som väl ärligt talat aldrig ägnade mig mycket uppmärksamhet. Mina bröder var lite jobbiga... så de fick all uppmärksamhet. Jag blev bortglömd - för jag gjorde aldrig något väsen av mig. Jag tog inte upp någon plats.

Fram till för något halvår sedan har jag trott att allt det här negativa i min personlighet kommit från då jag, i mellan- och högstadiet, blev mobbad. Men jag har kommit på (och fått det utpekat för mig) att jag egentligen varit så i hela mitt liv. Jag har alltid sagt: Men jag hade i alla fall en bra uppväxt. Ett bra hem med föräldrar som älskade mig.

Och ja... de älskade mig säkert. Men de visade det aldrig. och jag kände mig aldrig hemma i mitt eget hem. Och jag har faktiskt börjat inse att jag hade en ganska hemsk uppväxt. Allt har börjat hinna ifatt mig och jag har börjat förstå varför jag blivit så rädd som jag blivit. Jag har så många positiva sidor, så jag hoppas väl att jag fortfarande kan få saker och ting att vända. Men... helgen har fått mig att inse en sak: Jag har bara gått bakåt. Det har blivit värre. Mitt skal har blivit ännu tjockare och min rädsla har blivit större.

Och jag vill inte vara rädd. Vill verkligen inte vara det. Så... hjälp mig!

"Spela den jag vill att jag ska vara."
Det låter kanske som en bra idé. Men jag har försökt göra det, i många år... och det har inte fungerat. Mitt självförtroende är för lågt. Jag tror inte på mig själv. Inte alls. Det betyder att jag heller inte tror på den roll jag spelar. Hur ska jag kunna tro på den. Jag känner mig själv för bra.
Jag hatar den jag blivit.
Och jag har drömt, så länge. Drömt att jag ska kunna ändra mitt beteende och åtminstone låtsas vara som alla andra. Tänk om jag bara kunde göra en sådan sak som att stå där på det där förbannade golvet och gunga lite i takt med musiken.

Jag blev ledd ut, på golvet... men så fort jag stod där ute så höll jag på att förintas av ren skräck. Jag höll på att börja gråta.
Sedan gick den känslan aldrig över. Jag känner fortfarande så, nu, ca 35 timmar senare. Gråten ligger nära. För jag ser på mig själv och gillar inte vad jag ser. Jag ser mig själv som en tragisk, misslyckad människa... utan hopp... utan framtid. Ingen utbildning. Inga sociala skills alls. Jag har väldigt få vänner - och de få jag har bor utspridda över Sverige. Flickvän i Jokkmokk, och vänner i Lycksele, Örebro, Väsby, Malmö, Göteborg, Växjö, Norrköping och Södertälje. Eller ja... "vän i". För det bor bara en vän på varje ort. Tänk om jag bara kunde samla er alla på ett ställe - och få leva någonstans där jag kunde må lite bättre. Någonstans där jag kunde krama mina vänner och såklart krama min flickvän bara en halvtimme tidigare. Alltså för fan slippa bo isolerat ute i ingenstans - utan någon möjlighet att bara kunna åka och träffa någon, rent spontant. Till alla er som jag känner: Kan vi inte bara komma överens om att flytta någonstans, tillsammans? jo... kom igen nu: Maria, Sofia, Michaela, Helena, Lina, Flora, Vinter, Christina. Let's move to a big old fat house.

okej... alltså jag förstår att detta kanske börjar låta mer och mer som att jag vill starta någon riktigt egotrippad sex-sekt. Men det ÄR inte så. Jag kommer helt enkelt inte överens med andra killar. Jag får kontakt med tjejer. Jag kan prata med tjejer. Jag kan inte prata med killar - för jag har ingenting gemensamt med dem, förutom snopp. och jag har kommit förbi den åldern där den spelar någon större roll.
Nä... men allvarligt. Jag gillar inte sådana saker som andra män gillar.
Allt jag hör att det pratas om är: Skotrar, motorcyklar, poker, MMA-fighting, fiske, festa och sport. och det enda jag kan känna att jag har något som helst intresse av, bland de sakerna, är sport. Men... då menar jag ishockey. inte andra sporter... och de flesta gillar inte ishockey. så... då skiter det sig där också.

Var finns alla människor (skit SAMMA om de är killar eller tjejer) som älskar film, till exempel? De finns ju, någonstans. Film är inte bara en sak jag ser för att jag råkar gilla att titta på film. Film är en religion. Jag älskar film. Jag vill diskutera skådespelare, göra kopplingar, analysera. Men jag fruktar att alla de människorna sitter i sin tv-soffa och tittar på film.
Där kommer jag inte lyckas träffa dem. De kommer aldrig veta att jag existerar. De kommer inte se vilken fantastisk liten person jag är.

Ja... så länge jag slipper dansa.

Eller ja. Alltså jag skulle så otroligt gärna vilja våga det också. Absolut. Jag vill utvecklas. Jag har förlorat så mycket, på grund av att jag inte vågat. Jag har förlorat det mesta i mitt liv - och nu riskerar jag att förlora flera procent till. Jag måste lära mig. Men jag måste lära mig i en trygg miljö. Bland människor jag känner - och litar på.
Men... var jag har en trygg miljö? Var jag har folk som jag litar på? Jag har ett par... men inte många. Jag kan typ träffa dem en och en och det blir inte riktigt samma sak - att träna på att dansa - med en person närvarande. Sedan när jag är ute på en nattklubb och står där, mitt i ett folkhav bestående av okända och skrämmande individer som alla tittar på mig (fast egentligen är det ju ingen som ser mig... men ändå). Då kommer jag ju spazza ut direkt. börja stressa... få panik... ångest... springa därifrån och aldrig komma tillbaka.
Aldrig.

Lär mig att andas... att leva. För det har jag aldrig någonsin fått lära mig.
Det var min tur att lära mig det... men det blev inte så.

Jag tror faktiskt jag är värd det.
Få mig att flyga, så kommer du själv att bli gladare. Jag ÄR fantastisk - innerst inne.
Lär mig att ta fram det, så kommer du att få se... och aldrig vilja återgå till att bara umgås med alla de där normalgråtråkiga människorna igen.

p.s.
Angående rubriken, så menar jag faktiskt att jag själv skulle vilja vara sådan. Det var egentligen inte negativt menat.
En som helt enkelt bara TROR på mig själv... oavsett vad jag säger eller vad jag gör.
Åtminstone en liten släng av den inställningen. Men för mig är det tvärt om.