Sabadon

Helgen var både bra och dålig.
Allt började bra. Flyttstädning, bra sällskap. Det var trevligt.

Sedan fest och... det var helt okej - trots att jag inte kände någon. Jag klarade den situationen tidigare i somras (kanske något bättre än i Lördags, men det gick som sagt ändå okej). Men sedan skulle vi gå ut. och det var där allt började.

Det går inte över heller. Sitter nu på jobbet och känner en djup smärta. En sorg över allt.
Var är gnistan och glädjen. Finns det någon framtid alls?

Att jag befinner mig en bra bit ned i en depression är nog knappast en överdrift. Det finns bra saker som händer i mitt liv. Men tyvärr har även de bra sakerna sina downsides. Ny flickvän och det är ju såklart BRA. Men... hon bor i Jokkmokk och det är svårt. Åtminstone för mig.

Ja alltså okej. Vad var det som egentligen hände då? Där på utestället.
Jag är inte helt säker. Men svaret torde vara att det var JAG som hände. Jag konfronterades med en av mina allra sämsta personliga sidor. Min oerhörda rädsla för att råka bli sedd. Okej, jag tycker inte OM att gå ut på sådana ställen där det är massor av folk och det är högljutt, skränigt och... dansigt.
Då dör jag.

Hela tiden bara gå omkring och låtsas som att allt är okej - men det är LITE svårt att lura en som känner mig. Det var så uppenbart tok-synligt och hon försökte hjälpa mig... övertala mig att det inte är så farligt att stå och låtsas kunna dansa, ett tag. Ingen annan kan ju dansa ändå, så... det gör ingenting om det ser förjävligt ut. Det är liksom ingen som märker det.

Och... såklart har hon rätt, men jag är så rädd - för allt.

Det har, i några år, känts som att det varit dags att göra upp med mina gamla spöken. Men jag har väl ganska så mycket upptäckt att mitt liv enbart består av gamla spöken. Vad fan gör jag då de försvunnit? Då har jag ju faktiskt ingenting. Mina gamla spöken är det som åtminstone kunnat lura mig att jag är bättre än jag egentligen är. Att allt bara är lite småtragiskt just nu, men när jag väl kommer över all mobbing och utfrysning i mina yngre dagar... så kommer saker och ting bli ljusare.

Men hur ska jag komma över någonting som inte bara varit en fas - utan som varit hela mitt liv?

Som barn var jag ensam. Bröder som var flera år äldre än mig... de hade jag egentligen ingen kontakt med. Inga riktiga kompisar... föräldrar som väl ärligt talat aldrig ägnade mig mycket uppmärksamhet. Mina bröder var lite jobbiga... så de fick all uppmärksamhet. Jag blev bortglömd - för jag gjorde aldrig något väsen av mig. Jag tog inte upp någon plats.

Fram till för något halvår sedan har jag trott att allt det här negativa i min personlighet kommit från då jag, i mellan- och högstadiet, blev mobbad. Men jag har kommit på (och fått det utpekat för mig) att jag egentligen varit så i hela mitt liv. Jag har alltid sagt: Men jag hade i alla fall en bra uppväxt. Ett bra hem med föräldrar som älskade mig.

Och ja... de älskade mig säkert. Men de visade det aldrig. och jag kände mig aldrig hemma i mitt eget hem. Och jag har faktiskt börjat inse att jag hade en ganska hemsk uppväxt. Allt har börjat hinna ifatt mig och jag har börjat förstå varför jag blivit så rädd som jag blivit. Jag har så många positiva sidor, så jag hoppas väl att jag fortfarande kan få saker och ting att vända. Men... helgen har fått mig att inse en sak: Jag har bara gått bakåt. Det har blivit värre. Mitt skal har blivit ännu tjockare och min rädsla har blivit större.

Och jag vill inte vara rädd. Vill verkligen inte vara det. Så... hjälp mig!

"Spela den jag vill att jag ska vara."
Det låter kanske som en bra idé. Men jag har försökt göra det, i många år... och det har inte fungerat. Mitt självförtroende är för lågt. Jag tror inte på mig själv. Inte alls. Det betyder att jag heller inte tror på den roll jag spelar. Hur ska jag kunna tro på den. Jag känner mig själv för bra.
Jag hatar den jag blivit.
Och jag har drömt, så länge. Drömt att jag ska kunna ändra mitt beteende och åtminstone låtsas vara som alla andra. Tänk om jag bara kunde göra en sådan sak som att stå där på det där förbannade golvet och gunga lite i takt med musiken.

Jag blev ledd ut, på golvet... men så fort jag stod där ute så höll jag på att förintas av ren skräck. Jag höll på att börja gråta.
Sedan gick den känslan aldrig över. Jag känner fortfarande så, nu, ca 35 timmar senare. Gråten ligger nära. För jag ser på mig själv och gillar inte vad jag ser. Jag ser mig själv som en tragisk, misslyckad människa... utan hopp... utan framtid. Ingen utbildning. Inga sociala skills alls. Jag har väldigt få vänner - och de få jag har bor utspridda över Sverige. Flickvän i Jokkmokk, och vänner i Lycksele, Örebro, Väsby, Malmö, Göteborg, Växjö, Norrköping och Södertälje. Eller ja... "vän i". För det bor bara en vän på varje ort. Tänk om jag bara kunde samla er alla på ett ställe - och få leva någonstans där jag kunde må lite bättre. Någonstans där jag kunde krama mina vänner och såklart krama min flickvän bara en halvtimme tidigare. Alltså för fan slippa bo isolerat ute i ingenstans - utan någon möjlighet att bara kunna åka och träffa någon, rent spontant. Till alla er som jag känner: Kan vi inte bara komma överens om att flytta någonstans, tillsammans? jo... kom igen nu: Maria, Sofia, Michaela, Helena, Lina, Flora, Vinter, Christina. Let's move to a big old fat house.

okej... alltså jag förstår att detta kanske börjar låta mer och mer som att jag vill starta någon riktigt egotrippad sex-sekt. Men det ÄR inte så. Jag kommer helt enkelt inte överens med andra killar. Jag får kontakt med tjejer. Jag kan prata med tjejer. Jag kan inte prata med killar - för jag har ingenting gemensamt med dem, förutom snopp. och jag har kommit förbi den åldern där den spelar någon större roll.
Nä... men allvarligt. Jag gillar inte sådana saker som andra män gillar.
Allt jag hör att det pratas om är: Skotrar, motorcyklar, poker, MMA-fighting, fiske, festa och sport. och det enda jag kan känna att jag har något som helst intresse av, bland de sakerna, är sport. Men... då menar jag ishockey. inte andra sporter... och de flesta gillar inte ishockey. så... då skiter det sig där också.

Var finns alla människor (skit SAMMA om de är killar eller tjejer) som älskar film, till exempel? De finns ju, någonstans. Film är inte bara en sak jag ser för att jag råkar gilla att titta på film. Film är en religion. Jag älskar film. Jag vill diskutera skådespelare, göra kopplingar, analysera. Men jag fruktar att alla de människorna sitter i sin tv-soffa och tittar på film.
Där kommer jag inte lyckas träffa dem. De kommer aldrig veta att jag existerar. De kommer inte se vilken fantastisk liten person jag är.

Ja... så länge jag slipper dansa.

Eller ja. Alltså jag skulle så otroligt gärna vilja våga det också. Absolut. Jag vill utvecklas. Jag har förlorat så mycket, på grund av att jag inte vågat. Jag har förlorat det mesta i mitt liv - och nu riskerar jag att förlora flera procent till. Jag måste lära mig. Men jag måste lära mig i en trygg miljö. Bland människor jag känner - och litar på.
Men... var jag har en trygg miljö? Var jag har folk som jag litar på? Jag har ett par... men inte många. Jag kan typ träffa dem en och en och det blir inte riktigt samma sak - att träna på att dansa - med en person närvarande. Sedan när jag är ute på en nattklubb och står där, mitt i ett folkhav bestående av okända och skrämmande individer som alla tittar på mig (fast egentligen är det ju ingen som ser mig... men ändå). Då kommer jag ju spazza ut direkt. börja stressa... få panik... ångest... springa därifrån och aldrig komma tillbaka.
Aldrig.

Lär mig att andas... att leva. För det har jag aldrig någonsin fått lära mig.
Det var min tur att lära mig det... men det blev inte så.

Jag tror faktiskt jag är värd det.
Få mig att flyga, så kommer du själv att bli gladare. Jag ÄR fantastisk - innerst inne.
Lär mig att ta fram det, så kommer du att få se... och aldrig vilja återgå till att bara umgås med alla de där normalgråtråkiga människorna igen.

p.s.
Angående rubriken, så menar jag faktiskt att jag själv skulle vilja vara sådan. Det var egentligen inte negativt menat.
En som helt enkelt bara TROR på mig själv... oavsett vad jag säger eller vad jag gör.
Åtminstone en liten släng av den inställningen. Men för mig är det tvärt om.