Förvirrad?

Jag har nu sett det första livstecknet. 'S' skriver, på ett ställe, att hon är helt förvirrad.
Jag vill bara rusa fram till henne, ta henne i mina armar och säga till henne: Du behöver inte vara förvirrad. Du vet att jag älskar dig och att jag kommer göra allt jag kan, för att du ska må bra.

Alltså.
Med tanke på att hon faktiskt erkänt att hon har the hots för en kille där på arbetsplatsen så känns den här 14-dagarsfristen inte helt schysst mot mig. Jag kan inte hävda mig. Jag har ingen chans att 'konkurrera'. Jag har åtta års försprång - men jag får inte ett vettigt läge att vifta med dessa och visa att jag är den bäste!

Jag har varit hos min bror och ätit, inte bara en, utan två tacos. Gott.
Vi satt och kollade på en film. Spiderwick, tror jag den hette. Jag satt givetvis och tittade på den - men mesta av tiden gick åt till att fundera lite på vad jag har för strålande skäl till att 'S' borde välja mig.

Jag tänkte på en massa små händelser och flertalet små saker vi hela tiden gör när vi är tillsammans. Vi står och lagar mat och skämtar oavbrutet med varandra - där i köket. Vi har kommit överens om att vi får kalla varandra fula namn, så länge vi är i köket och lagar mat. och det må låta väldigt fånigt - men det är kul! Ännu löjligare blir det när vi dessutom börjar blanda in "din mamma"-fraser i det hela.

Jag tänker också på någonting så enkelt som att vi brukar sitta och titta på ett antal tv-serier tillsammans. Till exempel How I met your Mother. Vi har ju exakt samma humor och gapskrattar vid exakt samma tillfällen. Vi förstår skämten. Såväl de barnsliga som de lite smartare som kanske inte alla förstår eftersom de inte är tillräckligt allmänbildade eller duktiga på engelska.

Som då vi satt och kollade på reklamfilm i en biograf... och såg på trailern till Simpsons - the movie.
Där fanns ett skämt som Jag, Sofia och en riktig Simpsonsnörd framför oss gapskrattade åt... medan resten av biografsalongen satt tysta och inte fattade ett dugg. Det var väldigt roligt - men folk lade inte märke till det. Bara vi som tillhörde eliten! ;)

Men nu mår jag bara illa. Som vanligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0