Sabadon

Jag tänker bara presentera min s.k. blogg. Egentligen skriver jag bara för min egen skull... i terapeftiskt syfte. Jag och min fästmö har, efter åtta fantastiska år, nu tagit en (från min sida ytterst ofrivillig) tidsbestämd paus i vårt förhållande. Hon måste tänka, fundera, skrämma sig själv med sina egna gamla hjärnspöken och så vidare. Och jag får inte vara där för henne den här gången. Jag måste stå åt sidan och bara vänta.

Här, i denna blogg, följer helt enkelt alla mina ångestfyllda och hemska tankar som bubblar fram. Anledningen att jag skriver allt det här - och publicerar det... är att jag helt enkelt inte har särskilt många bra vänner. Jag har ingen att verkligen prata med och det äter upp mig inifrån. Jag måste få ut mina ord på något sätt. Det kanske bara kommer att läsas av en enda person. Men det gör inget. Jag är inte ute efter att bilda mig en stor läsarskara. Jag är ute efter att få gråta ut så mycket jag bara kan.

Jag kommer inte att orka sitta och designa mina texter så de blir färgglada och neaty. Här blir det old-school rak text.

Nu följer ett par brev som jag redan skrivit för min egen skull. Postar dem direkt - för att bloggen ska hinna ifatt till dagens datum. Dagen efter hon åkte hem till sin lägenhet i den stad där hon tillfälligt jobbar - och pausen redan är i full flängig gång!