Life is a bitch, and then you start to wonder why the word bitch is a bad word.
I kväll är det jobbigt.
Hela familjen var ute i mina föräldrars stuga och hade någon sorts farvälmiddag för mig. Såhär efteråt befinner sig mitt känsloliv i ett riktigt kaos. Jag flyttar från det enda jag har - till ett ställe där jag inte har en aning om jag kan hitta någonting. Och med mina sociala förmågor och bristande självförtroende så kan jag tyvärr bara känna att jag INTE kommer finna sådana saker som vänner. Jag flyttar för att gå en utbildning och jag flyttar med Maria. Men inte ens DET är ju helt 100% säkert. Hon kankse hittar jobb på en annan ort - så jag bor ensam i Malmö under veckorna eller nåt?
Ja... vem vet.
Det finns nog ingen som har sagt att man inte ska känna någonting, när man går genom livet?
Men att gå omkring med en klump i halsen hela tiden ska väl ändå inte vara nödvändigt?
Jag börjar bli trött på att inte må bra.
Ibland är det såklart helt okej. Och jag har saker att glädja mig över men... det är lite det som är problemet. Även de saker jag kan glädja mig åt har jag en hel del oroskänslor inför. Och det är antingen 98% glädje eller 98% sorg.
Jag blev antagen till utbildningen: Lysande... glädjetårar... det första riktigt bra som hänt mig sedan 1932... etc. etc. Det kändes helt enkelt inte helt normalt att bli så överlycklig av en sådan enkel sak som att bli antagen till en utbildning.
Men ni måste förstå att det inte brukar hända så positiva saker i mitt liv.
... å andra sidan brukar det inte hända så jobbiga saker heller, som att flytta ifrån sin familj. Och de senaste åren (2) har det hänt saker som gått långt utanför min sedan tidigare definerade skala från negativt 10 till positivt 10. Det händer plötsligt saker som ligger på MER; eller MINDRE än dessa 10 som jag hela mitt liv vant mig vid såsom ett topputslag av känslostorm... och jag klarar då av förklarliga skäl inte riktigt av att hantera dem.
Sedan så har jag och Sofia kommit överens om att jag måste söka mig till primärvården i Malmö - för att försöka få till en riktig utredning angående ett tillstånd som vi tror att jag gått och burit på - i hela mitt liv.
Mer hemlighetsfull än så kan man väl inte bli?
(Rubriken: Jag och Sofia hade en "djup" och "meningsfull" diskussion angående uppkomsten av ordet 'bitch', som ett negativt ord, i det engelska språket. Sedan undrade vi också varför man inte använder det svenska ordet 'hynda', när vi säger något liknande i det svenska språket... utan då har vi valt att använda 'hora', eller nåt.
Djupt va?)
Hela familjen var ute i mina föräldrars stuga och hade någon sorts farvälmiddag för mig. Såhär efteråt befinner sig mitt känsloliv i ett riktigt kaos. Jag flyttar från det enda jag har - till ett ställe där jag inte har en aning om jag kan hitta någonting. Och med mina sociala förmågor och bristande självförtroende så kan jag tyvärr bara känna att jag INTE kommer finna sådana saker som vänner. Jag flyttar för att gå en utbildning och jag flyttar med Maria. Men inte ens DET är ju helt 100% säkert. Hon kankse hittar jobb på en annan ort - så jag bor ensam i Malmö under veckorna eller nåt?
Ja... vem vet.
Det finns nog ingen som har sagt att man inte ska känna någonting, när man går genom livet?
Men att gå omkring med en klump i halsen hela tiden ska väl ändå inte vara nödvändigt?
Jag börjar bli trött på att inte må bra.
Ibland är det såklart helt okej. Och jag har saker att glädja mig över men... det är lite det som är problemet. Även de saker jag kan glädja mig åt har jag en hel del oroskänslor inför. Och det är antingen 98% glädje eller 98% sorg.
Jag blev antagen till utbildningen: Lysande... glädjetårar... det första riktigt bra som hänt mig sedan 1932... etc. etc. Det kändes helt enkelt inte helt normalt att bli så överlycklig av en sådan enkel sak som att bli antagen till en utbildning.
Men ni måste förstå att det inte brukar hända så positiva saker i mitt liv.
... å andra sidan brukar det inte hända så jobbiga saker heller, som att flytta ifrån sin familj. Och de senaste åren (2) har det hänt saker som gått långt utanför min sedan tidigare definerade skala från negativt 10 till positivt 10. Det händer plötsligt saker som ligger på MER; eller MINDRE än dessa 10 som jag hela mitt liv vant mig vid såsom ett topputslag av känslostorm... och jag klarar då av förklarliga skäl inte riktigt av att hantera dem.
Sedan så har jag och Sofia kommit överens om att jag måste söka mig till primärvården i Malmö - för att försöka få till en riktig utredning angående ett tillstånd som vi tror att jag gått och burit på - i hela mitt liv.
Mer hemlighetsfull än så kan man väl inte bli?
(Rubriken: Jag och Sofia hade en "djup" och "meningsfull" diskussion angående uppkomsten av ordet 'bitch', som ett negativt ord, i det engelska språket. Sedan undrade vi också varför man inte använder det svenska ordet 'hynda', när vi säger något liknande i det svenska språket... utan då har vi valt att använda 'hora', eller nåt.
Djupt va?)
Kommentarer
Trackback
