Sabadon

Okej.

Det är många känslor som rusar omkring nu. Jag är snart klar med min pånyttfödelse. För nästan tre år sedan blev jag trött på allt. Trött på ett... annorlunda sätt - och på ett sätt som jag inte tidigare känt.
Jag visste det inte precis då... men det var då det vände. För nästan tre år sedan bestämde sig min hjärna för att det här fan inte dög! Det var inte det liv jag ville leva. Jag var så mycket bättre, än att bara sitta och gräla med folk på arbetsförmedlingen. Så mycket bättre än att bara få en massa skitjobb som jag hatade - och som fick mig att bli deprimerad. (Well. Att bli lämnad av min fästmö hjälpte ju till lite med depressionen också. Men det handlade om jobbet och min livssituation också. Jag var deprimerad redan innan Sofia valde att bryta upp. Det var ju troligen EN av anledningarna att hon gjorde det, också)

När jag väl upptäckte att jag nått min botten så bestämde jag mig för att börja gräva mig uppåt. Jag visste inte alls hur... men i början är det mer en fråga om inställning än det är om aktion. Det tar ett tag att bromsa in och vända. Det tar ett tag att strukturera hjärnan och få igång några konstruktiva tankar, när den inte använts till sådant de senaste... 15 åren?

Jag började med att markera ett avstamp.
Min piercing, i näsan, skaffade jag för att inte glömma. Varje gång jag ser mig själv i spegel så ser jag min piercing - och minns att den finns där av en anledning. Allt ska vända! Och jag vill inte tillbaka.
Den lilla (men ack så smärtsamma) saken markerade en gräns som jag bara skulle flytta mig allt längre bort från.

Short story long: ;)
Jag snubblade över en utbildning, i en skidlift.
Jag tänkte efter ett tag... sedan kände jag att det där kunde vara MIN utbildning. Äntligen, efter så många misslyckade försök så kanske jag hittat det jag sökt efter?
Så jag sökte till utbildningen - och blev antagen direkt under intervjun. Där satt jag och grät av lycka, på en innergård någonstans i en stad som jag aldrig varit i förut. Sedan den dagen har tårar fallit fler gånger. Och bara av ren glädje. (eller av att jag sprungit, i kall motvind).

För jag flyttade till Malmö, så snart jag kunde. Allt för att gå två utbildningar.
Den ena utbildningen stod skolan för.
Den andra utbildningen vilade på mig själv. Den var mitt eget ansvar och den handlade BARA om personen Sabadon.
Jag skulle bli självständig. Inte lita på att någon annan ska ta hand om mig. För sådant händer bara i sagor.
Jag skulle lära mig att yttra mig. Att vara med och bestämma och att leda.

Under den tid jag bott i Malmö har allt gått spikrakt uppåt.
Jag satte mig i skolans ledningsgrupp och engagerade mig. Skapade kontakter.
Jag deltog i övriga företagsmöten, då rektorn för skolan inte kunde.
Jag bestämde mig för att klara alla ämnen, utan någon omtenta... och det gjorde jag.
Jag har hittat alla praktikplatser själv. Helt utan hjälp och bara genom mina egna prestationer.
Jag har börjat bli politiskt aktiv. Tar mer plats och roffar till mig poster inom partiet. ;)
Jag har varit röstskådespelare två gånger hittills. Jag som alltid hatat min röst. Jättekul! och jag låter fantastisk.
Jag har förhandlat mig till (genom intervju) en enormt härlig lägenhet, mitt i Malmö. Här trivs jag som en stor fisk.
Jag har gift mig!!
Skaffat körkort.
International Software Testing Qualification Board-certifierad. (ooh. Many letters!)
Om 4,5 veckor tar jag min examen.

Det är dags att börja leva det liv jag kämpat för.
Och det livet börjar nu, för i dag fick jag erbjudande om ett jobb. Jag börjar på tisdag. De vill ha mig, för de vet att jag är bäst.

HA!
Dags att börja pensionsspara. :D

Hmm
Tur att jag ska börja om en vecka. För nu slipper de se mig gråta av lycka en hel jävla vecka, när jag firar att mitt liv har vänt.
Jag har startat om från början - och den här gången gick det bättre.

Jag såg en annons i dag. Ett rekryteringsföretag som skulle anställa tre personer åt ett företag som har lokaler nära Malmö Arena. Det stor inte vilket företaget var... men det stod ett par saker som gjorde att jag förstod att det måste handla om det företag som jag var på en intervju hos strax innan jag var i Umeå.

Så jag skrev till "my guy" på det stället och frågade om det möjligen kunde tänkas att det var de som hade anlitat rekryteringsföretaget?

En halvtimme senare ringer han upp mig och säger att jag han, under dagen, skulle ringa mig och be mig komma på en andra intervju... men jag hann höra av mig till honom före. Det är bra. Det visar att jag är aktiv.
Och det är ju bra på ett annat sätt också. Det ÄR ju det företaget jag helst vill jobba åt. Det är hos dem jag tror att jag kan utvecklas maximalt.

Sedan var jag ute och gick. Jag sprang ju i går, så jag fokuserade på att bara röra på mig lite i dag. Ingen löpning två dagar i rad... för då kommer jag att gå sönder igen.

Jag upptäckte att den nya fotbollsstadion inte ALLS var den nya fotbollsstadion. Det var visst den GAMLA. Den nya står bakom den gamla.
Jaja... det tog bara två år att förstå det. :D
Jag kan väl skylla på att jag inte alls är fotbollsintresserad. Men ändå...

Jag förvånas, gång på gång, över hur korkade en del människor kan vara. Jag såg den här bilden och funderar nu: Hur GÅR det att vara så korkad som Marilyn Davenport? Alltså... förlåt mig, Marilyn. Men det här var ju inte smart eller listigt på något sätt:



Alltså bara att skämta om svarta, på ett så uppenbart rasistiskt sätt: Hur tänker man?
Där man jämställer en svart människa vid en apa?
Året är 2011 och... har vi inte vuxit ifrån den där sortens beteende för typ 50 år sedan?
Och... att skicka det som MAIL? Så klyftigt. För DÄR kan väl ändå ingen hitta det? *suck*

Sedan förklarar hon sig med att det var ett skämt.
Jaha?
Jag tror faktiskt inte någon misstagit det mailet för något annat än ett skämt.
Ett stort, superkorkat, rasistiskt och galet misslyckat skämt. Men det faktum att det är ett skämt gör det inte rätt! Det är fortfarande rasistiskt och förhoppningsvis åtalbart för hets mot folkgrupp eller åtminstone någon sorts förtal mot individen Barack Obama.

Nu får jag väl helt enkelt reservera mig mot att detta inte är sant. Jag har ju ingen aning. Allt som står i tidningar är ju inte nödvändigtvis hela sanningen. Det här kanske är någon sorts planerad hatkampanj mot Marilyn också? Vad vet jag? Men i det här inlägget jag nu skrivit så utgår jag helt enkelt från att det är sant.

Pphrrr... uff, vad jag är mätt.

Jag rörde ihop någonting med kyckling och grönsaker och... grejor. En massa kryddor. Ja... ingenting speciellt, tycker jag. Men det var så utomordentligt gott!
Inklusive alla restaurangbesök så var detta det godaste jag ätit... sedan jag senast lagade mat. Det var ett tag sedan nu. Och den gången var den maten det godaste jag ätit sedan jag dessförinnan lagade mat.
Det finns ingen restaurang, här i Malmö, som lyckats bräcka min fantastiska matlagning.

Ibland undrar jag varför jag inte är prisbelönt. Jag borde fått en medalj eller nåt. Jag har helt uppenbart valt fel karriär. Men det gör inget. Jag är så duktig på kvalitetssäkring - att jag kan ha detta med matlagningen som min hemliga hobby.

Det enda som är tråkigt är att jag bara är duktig på att tillaga kötträtter. Så jag kan liksom inte imponera på min fru. :)

Vi var förresten ute och sprang i dag.
Jag vet inte hur mycket hon sprang... men hon följde med till spåren i alla fall. Jag valde 7 kilometer och hon tänkte ta 3+2 kilometerspåren. Kul att hon äntligen följer med.
Tyvärr kan vi inte direkt springa tillsammans, eftersom vi har så väldigt olika tempo.
Men jag har i alla fall sprungit ett par veckor nu och det har känts bra. Inget ont i foten eller i benet eller nåt. Jag har tagit det försiktigt - men jag känner mig ändå nöjd med de distanser jag tillryggalagt.
Orden "försiktigt" och "nöjd" brukar inte gå ihop, när det gäller min löpning.

Jag väntar på samtalet från det företag jag blev intervjuad av i tisdags. De ville anställa så fort som möjligt. Jag kan börja jobba så fort som möjligt! Match made in heaven.
Men jag är lite otålig så jag ska ringa dem i morgon och ställa ett par frågor. För att visa att jag är intresserad. :)

hmm... vi har glass. Det har vi väl gjort oss förtjänta av?

Det var bara ett val, av två, på årsmötet i dag. Men jag blev i alla fall vald att vara en av de som åker och representerar Malmö på kongressen. Som ersättare... men ändå.

Detta betyder att jag har fått mitt första politiska uppdrag. Perfekt. Då får vi se om jag vill ha fler efter det.

En annan sak som är bra, är att jag får vara med min fru då hon fyller 30 år. För hon ska jobba på kongressen och som vanligt fyller hon år en av de dagarna.

Jaja. Reklamen på Spotify spelas visst för fullt. Folk i klassen hade hört den, när vi hade någon samling i måndags.

Det där stället som hade egen loge på Arenan ringde och sa att jag skulle gått vidare till en andra intervju, om det inte varit för att de fått nya direktiv och inte längre skulle tillsätta någon tjänst.
Men den tjänsten kanske, i stället, skulle tillsättas senare under sommaren. Då hör han av sig igen.

Men vi ska kolla på hockey, i alla fall. Den 21:a april är det match mellan Tre Kronor och Ryssland, i Malmö Arena. Det blir faktiskt, trots mitt stora hockeyintresse, min allra första a-landslagsmatch!
Jag har sett landslagshockey förut. I Umeå kollade jag på när Kanada spöade Sverige - i Junior-VM.
Klart det var kul. Det var en riktigt bra match och riktigt bra spelare. I det laget fanns t.ex. de tvillingar som nu de senaste två åren vunnit poängligan i NHL (De rödhåriga bröder Sedin) och såklart en hel hög med andra spelare som sedan nått stora framgångar. Men... a-landslaget har jag aldrig sett.

Så... dags att gå ned i källaren och gräva fram sin gamla Tre Kronor-tröja.
Ja... för jag har en. En gång i tiden var det meningen att vi skulle åka och kolla på VM. Men det blev för dyrt.

Jag var på en ny intervju i går. Det var en tjej som året innan gick ut samma utbildning som jag gått som intervjuade mig. Hon är deras testare och hon vill "ha en kompis". Hon har alldeles för mycket att göra så de ska anställa en till. Jag hoppas hon har mycket att säga till om... för då kanske jag äntligen har en chans att landa mitt första jobb.

Då skulle jag dessutom bli lite unik, sägs det. Jag vet inte om det verkligen stämmer... men rektorn för skolan säger att alla som fått jobb har fått det på det ställe de gjort sin praktik.

Och vi avslutar med en skyltdocka som verkligen visar på sunda kroppsideal.



Men visst är det väl så alla ser ut?

Jag har varit på ett par intervjuer nu. Den första kändes okej... den andra kändes superbra. Jag vet dock inte om jag har den erfarenhet som krävs för att landa något av de jobben - då de företagen är ledande.

Men... i går fick jag reda på att jag i alla fall gått vidare till andra intervjun på det ställe jag var på senast. Ja... där det kändes superbra.
Jag vill veeerkligen jobba där.
De verkar oerhört seriösa och duktiga. Det är ett sådant ställe där man faktiskt försöker ta hand om varandra och där de är måna om att de anställda ska må bra och att alla ska lära sig nya saker hela tiden.
Dessutom har de en egen loge på Malmö Arena. Så jag skulle kunna se hockey så mycket jag ville.

Sure. Bara Malmö Redhawks. Jag bryr mig egentligen inte om dem. Men det är hockey! Alla som känner mig det minsta vet att jag hellre ser på en hockeymatch melan två lag jag inte bryr mig om, än att följa någon annan sport. Det är ju fortfarande hockey.
Vuxna bebisar, utan tänder, som jagar en liten svart grej och slåss när de krockar med varandra.
Excellent entertainment.
(Men sedan gillar jag såklart de rent sportsliga aspekterna av hockey. Jag har alltid tyckt om den sporten. Den är inte ofta särskilt vacker. Men kul.)

Men i alla fall... egen loge på arenan. Undrar om man kan råka nyttja den om det är någon konsert också? :) Om någon bara kunde kasta fram ett lik, som jag kunde gå över. Jag menar... så jag får visa hur gärna jag vill ha det jobbet. Hur mycket jag kan tänka mig att göra för att de ska ringa mig och säga att de vill ha just MIG.

(okej. Jag tror inte det är själva innebörden av uttrycket "gå över lik", men... det är så långt jag kan sträcka mig. Jag skulle inte tänka mig att döda någon. Men att liksom ta ett kliv över ett redan befintligt... ja... det skulle jag nog kunna göra.
-Om det är någon jag inte alls känner. Annars kanske jag skulle få lite dåligt samvete.
-Eller som någon jag känner känner. För det skulle också kännas lite konstigt.
- Faast... vid närmare eftertanke kanske jag skulle börja känna mig lite omoralisk även om det vore någon helt okänd. :-/
- Men jag vill jättebättegärna ha det jobbet i alla fall!

Meeen, vi får se.

Nu ska jag i alla fall göra ett personlighetstest. Sådana gillar jag. De är ganska lätta att genomskåda, så... jag kommer att svara som den person jag känner att de vill ha.
Men samtidigt kommer det såklart vara mig! Jag har inte tänkt ljuga. Bara bli lite extra 'bra'. Jag är på VÄG att bli den personen. Så jag har bara tänkt hoppa över ett år i utvecklingen och se till att jag är sådan, på papper, redan nu.

CellaVision, där jag gör min praktik, vill nog också ha en liten del av mig. Men troligen bara ett tag. Visst. Det KAN förstås senare förlängas till något mer. Det vet man aldrig. Men de skulle behöva hjälp under systemtestningsfasen av den här programvaran som jag... eh.... INTE sitter och jobbar med just nu - men kanske borde? :-/

EC Utbildning sliter också i mig.
Jag ska spela in en lite ljutspotar för dem (reklamfilmer som ska spelas på Spotify). Så... alla som, i framtiden, hör någon irriterande snubbe avbryta er musikstund med att prata om någon skola som heter EC Utbildning: Ni vet vem ni kan skälla på. :)

I morgon åker jag och fru till Umeå. Så jag är ledig på måndag och tisdag. Visserligen bra, men nu börjar det hända saker och ting. Hoppas inte det kör ihop sig bara. Men om jag ska på en andra intervju så kan de vänta ett par dagar.