Sabadon

Okej.

Det är många känslor som rusar omkring nu. Jag är snart klar med min pånyttfödelse. För nästan tre år sedan blev jag trött på allt. Trött på ett... annorlunda sätt - och på ett sätt som jag inte tidigare känt.
Jag visste det inte precis då... men det var då det vände. För nästan tre år sedan bestämde sig min hjärna för att det här fan inte dög! Det var inte det liv jag ville leva. Jag var så mycket bättre, än att bara sitta och gräla med folk på arbetsförmedlingen. Så mycket bättre än att bara få en massa skitjobb som jag hatade - och som fick mig att bli deprimerad. (Well. Att bli lämnad av min fästmö hjälpte ju till lite med depressionen också. Men det handlade om jobbet och min livssituation också. Jag var deprimerad redan innan Sofia valde att bryta upp. Det var ju troligen EN av anledningarna att hon gjorde det, också)

När jag väl upptäckte att jag nått min botten så bestämde jag mig för att börja gräva mig uppåt. Jag visste inte alls hur... men i början är det mer en fråga om inställning än det är om aktion. Det tar ett tag att bromsa in och vända. Det tar ett tag att strukturera hjärnan och få igång några konstruktiva tankar, när den inte använts till sådant de senaste... 15 åren?

Jag började med att markera ett avstamp.
Min piercing, i näsan, skaffade jag för att inte glömma. Varje gång jag ser mig själv i spegel så ser jag min piercing - och minns att den finns där av en anledning. Allt ska vända! Och jag vill inte tillbaka.
Den lilla (men ack så smärtsamma) saken markerade en gräns som jag bara skulle flytta mig allt längre bort från.

Short story long: ;)
Jag snubblade över en utbildning, i en skidlift.
Jag tänkte efter ett tag... sedan kände jag att det där kunde vara MIN utbildning. Äntligen, efter så många misslyckade försök så kanske jag hittat det jag sökt efter?
Så jag sökte till utbildningen - och blev antagen direkt under intervjun. Där satt jag och grät av lycka, på en innergård någonstans i en stad som jag aldrig varit i förut. Sedan den dagen har tårar fallit fler gånger. Och bara av ren glädje. (eller av att jag sprungit, i kall motvind).

För jag flyttade till Malmö, så snart jag kunde. Allt för att gå två utbildningar.
Den ena utbildningen stod skolan för.
Den andra utbildningen vilade på mig själv. Den var mitt eget ansvar och den handlade BARA om personen Sabadon.
Jag skulle bli självständig. Inte lita på att någon annan ska ta hand om mig. För sådant händer bara i sagor.
Jag skulle lära mig att yttra mig. Att vara med och bestämma och att leda.

Under den tid jag bott i Malmö har allt gått spikrakt uppåt.
Jag satte mig i skolans ledningsgrupp och engagerade mig. Skapade kontakter.
Jag deltog i övriga företagsmöten, då rektorn för skolan inte kunde.
Jag bestämde mig för att klara alla ämnen, utan någon omtenta... och det gjorde jag.
Jag har hittat alla praktikplatser själv. Helt utan hjälp och bara genom mina egna prestationer.
Jag har börjat bli politiskt aktiv. Tar mer plats och roffar till mig poster inom partiet. ;)
Jag har varit röstskådespelare två gånger hittills. Jag som alltid hatat min röst. Jättekul! och jag låter fantastisk.
Jag har förhandlat mig till (genom intervju) en enormt härlig lägenhet, mitt i Malmö. Här trivs jag som en stor fisk.
Jag har gift mig!!
Skaffat körkort.
International Software Testing Qualification Board-certifierad. (ooh. Many letters!)
Om 4,5 veckor tar jag min examen.

Det är dags att börja leva det liv jag kämpat för.
Och det livet börjar nu, för i dag fick jag erbjudande om ett jobb. Jag börjar på tisdag. De vill ha mig, för de vet att jag är bäst.

HA!
Dags att börja pensionsspara. :D

Hmm
Tur att jag ska börja om en vecka. För nu slipper de se mig gråta av lycka en hel jävla vecka, när jag firar att mitt liv har vänt.
Jag har startat om från början - och den här gången gick det bättre.