Sabadon

Går till en rätt ointressant plats just nu.

Jag har inte mycket att skriva. Jag har för tillfället ingen inspiration, jag har ingen ork. Mitt liv är 100% bättre på vissa plan och sämre på andra. Utbildningen går stilla framåt. Kurvan pekar inte fullt lika positivt uppåt, men den här kursen har gått fel för så många i klassen av så många anledningar så... jag slipper i alla fall känna mig korkad. För första gången kan jag med gott samvete säga: Det var i alla fall inte mitt fel!

På den sociala biten känns det bättre än det någonsin gjort förr. Jag träffar människor i klassen. After work, biljard, bio etc. Hoppas även kunna utveckla vänskapen med ett par och börja träffa ett par till. Så har jag liksom aldrig någonsin haft det förr - i mitt liv. Så det är extremt positivt och... eftersom jag egentligen aldrig lärt mig hur man GÖR det här... med det sociala samspelet and all that så måste jag se till att haka på när de andra gör någonting.
Det har smärtat att, i dag, få två inbjudningar men känna att jag inte kan tacka ja. En del helger vill jag vara hemma. För det är ju under helgerna som jag och Maria träffar varandra. Aldrig annars.

Distansförhållanden!
Sucks.
Alltså, ja. Om man ska vara ärlig, alltså. Nu läser ju Maria den här bloggen också, men jag vill vara helt ärlig och faktiskt säga som det är: Det är inte kul. En av de viktigare aspekterna med att leva i ett förhållande saknas. Man LEVER inte i det. Ett distansförhållande är inte ALLS samma sak som ett där man lever tillsammans. Man utvecklas inte. Man lär inte känna varandra mer och mer utan... kanske snarare lite mindre, om man nu ska mäta.

Men i alla fall:
Kursen vi läser just nu är alltså tung som en blåval och... jag har själv ingen ork eller motivation att börja om med min träning. Och det i kombination med att jag festar mycket mer, äter snabbmat och tröstäter godis gör att även JAG är på väg mot den viktklassen. Rapido!
Jag fattar inte att en människa KAN missköta sig på det här sättet... vara fullt medveten om det HELA TIDEN och ändå bara sitta och äta crap.
Jag kan ju en massa om kost och träning. Jag VET vad som krävs... jag VET vad jag måste göra. Jag vill det och jag säger hela tiden saker som: Nu ska jag sluta äta så jävla dåligt. Och så ska jag gå och träna någon gång... så jag kommer igång.

Hur går det till att man ändå liksom bara sitter på sin allt fetare butt och inte GÖR någonting konkret?
Fascinerande.

Jag var på en intervju i förrgår. I Lund. Ett företag som ska ta in 1-2 praktikanter och jag är i alla fall en av de 6 tilltänkta - som fick komma in på intervju. Om jag inte skulle få den platsen så hoppas jag i alla fall att en av de andra i klassen INTE får den. Sorry, men en person som faktiskt tror att det heter interjuv är inte värd att få ett sådant bra jobb - före mig. Gah!

Andréas sambo Mary var uppenbarligen riktigt nära att fixa en praktikplats, åt mig, där hon jobbar. Det var så nära att Andréas faktiskt hade tänkt säga det till mig. Att hon hade fixat det. Men det var ju tur att han inte sa någonting. Han hade glömt bort att säga det just den dagen. Tur för... i sista sekund hade de ändrat och sagt att testerna skulle vara klara vecka 19, i stället. Och jag har min praktik mellan veckor 20-24. Så då har de inte längre någon uppgift åt mig där.

Nu berättade de detta ändå. Men det är lite annorlunda mot om jag skulle fått veta att jag hade en praktikplats - för att nästa dag fått veta att den dragits in. :)

I morgon: Novalund. Då ska vi handla julklappar.
Maria har handlat sina. Men jag som inte är det minsta van vid att handla julklappar skjuter på det in i allra sista stund. Jag måste ju köpa klappar, så jag inte sitter där och får lika jävla dåligt samvete som jag fick förra julen. Det var verkligen hemskt att skämmas så mycket och känna mig som en riktigt kass människa. Jag tror inte att jag skulle reagera lika illa i år. Nu känner jag dem bättre - och nu MÅR jag framför allt bättre. Men ändå... De kommer att ge klappar. Så jag måste väl fixa fram några. Jag vet bara inte vad. Ty jag är fantastiskt kass på att tänka ut saker.
Jag inbillar mig att jag har en historia av att ge bort dåliga presenter.

Ja... jag har INGEN historia av att ge bort klappar. För jag har ju liksom inte firat jul sedan jag var liten - och när jag var liten så gav jag faktiskt inga julklappar heller. Skum uppväxt = skum unge.

Hmm. Det blev inget kajakande. Jag och kusin Erik hade planerat att åka kajak under söndagen, men uppenbarligen kunde de inte fixa fram några kajaker åt oss just den här söndagen. Så... vi får väl se om det fungerar på lördag, i stället. Jag behöver göra någonting fysiskt - som inte bara involverar en armrörelse som resulterar i att ett ölfyllt glas lämnar bordet och hamnar i lagom drickhöjd, vid munnen.

Eller i och för sig har jag spelat biljard också. Men det är väl inte så fysiskt ansträngande?
Fast å andra sidan har jag faktiskt aldrig sett en överviktig snookerspelare på elitnivå. :-/
Mer biljard, således! Tjohoo.

Krama varandra.
Eller äh... skit i det. Krama MIG. Jag behöver det.

... sedan ge mig en personlig tränare - i julklapp. Ni vet. En sådan som kommer jag sliter upp en ur sängen när man ligger och är slö. En som faktiskt tar tag i mig och peppar och hotar!
Det är bra grejer det.