Det börjar dra ihop sig.

I morgon är det dags för redovisning av examensarbetet. Den muntliga redovisningen, alltså. Den skriftliga tror jag att jag har fått godkänt på. Läraren svarade. Hon skrev inte så mycket. Bara fyra ord. Men jag känner att "Ett nöje att läsa" inte kan vara så dåligt.

Jag måste redovisa ganska tidigt, i morgon, för att sedan kunna hinna iväg till tåget (till kongressen som jag ska vara på, hela helgen). I och för sig ska vi lämna katten till Marias farmor redan i kväll... så nu borde jag kunna stanna kvar tills alla har redovisat. Jag har ingen aning hur många vi blir. Vi har varit 34 personer i klassen. Den här terminen har vi varit 17. Två personer ska inte ta examen... Ytterligare en har blivit sjuk. En har valt att gå under jorden och två kommer inte att kunna närvara just i morgon. Så... vi kanske blir 8 personer eller nåt?

Sedan skulle det bli festligheter på kvällen. Då vet jag att 2 av de förmodade 8 inte kan vara med. Jag är en av dem.
Trist. Nu har jag gått hela utbildningen - och så kan jag inte vara med på examensfesten.
Vi har pratat om att ta tag i saken och fixa till någon examensmiddag någon vecka senare - när alla som tagit examen kan närvara. Men... tyvärr brukar ju sådana saker inte fungera så bra. I alla fall inte i vår klass. :)

Ah. Just det. Nu är jag styrelseledamot i SAST Öresund också. Swedish Association for Software Testing. Den platsen kan nog öppna en del dörrar. :)

Maria fyller 30... alldeles snart. Jag hade beställt en bra födelsedagspresent till henne.
Men så visar det sig att hennes syster med sambo och hennes föräldrar gått ihop om en likadan present.
Jahapp. Vad ska jag nu köpa då?

En nämndeman?... anyone?

Jahopp. Så blev man framröstad som nämndeman i Malmö Tingsrätt också.
Badabing!

Vi kan ju lugnt utgå från att jag inte skulle blivit vald om jag inte gått på mötet (och missat en period av matchen Sverige - Kanada). Det var värt det.
Jag hade nämligen nominerat mig till posten, tidigare. Men nomineringen hade på något sätt kommit bort eftersom den jag skickat in min nominering till inte längre satt kvar i valberedningen. Och hon hade väl glömt bort att berätta för de andra?
Så jag (om)nominerade mig direkt under mötet.

Det lönar sig att gå på möten. Folk känner igen mig nu. Jag har varit på varenda möte och hon som var den andra nominerade, som redan suttit som nämndeman en period, förlorade troligtvis mot mig för att hon i övrigt aldrig synts till på ett medlemsmöte.
För... i övrigt har jag ju inte på något sätt visat att jag är kompetent inom något område. Jag har inte gjort någonting åt partiet. Jag har liksom bara... suttit där. :)

Nä. Nu åter till matchen som inget av lagen verkar vilja vinna.
Det lag som vinner, vinner gruppen... vilket innebär att man får möte Ryssland i kvartsfinalen. Det lag som förlorar blir tvåa och får möta Tyskland. Ibland blir det konstigt. :-/

Nu gjorde Kanada 3-2. Jag känner mig inte helt ledsen. Hellre Tyskland än Ryssland. :D
Menmen. Alla kvartsfinaler är tuffa. Och om man vill vinna guld så spelar det ju ingen roll. Man måste ändå kunna vinna över alla. Men instinkten säger att det borde vara bättre att möta Tyskland.

/Nämndemannen

Wää, wää, wää!

Snart är det dags att lämna in vårt examensjobb. Vad skönt det ska bli att äntligen nå det där slutet av utbildningen.

Alltså jag vill egentligen gå kvar i samma klass som en del av dem. Men jag är så trött på de där som hela tiden bara gnäller om hur jobbigt allt är - och hur kort tid det är kvar - och hur lite de hinner skriva - och hur hårt deras liv är nu när de måste skriva samtidigt som de jobbar heltid (Ett jobb de själva tackat ja till, när de VET att de har flera veckors skola kvar).

Gnäll, gnäll, gnäll.

Och dessa personer som ständigt gnäller och därmed sänker moralen på de övriga studerande är samma personer som hela tiden har presterat bäst. De som det verkligen inte gått någon nöd på under utbildningen. Samma personer som hela tiden skrivit mest, pluggat mest och... äh... jag tror det handlar om att de är rädda för det verkliga livet. De vill inte jobba. De vill fortsätta plugga.

Jag fattar inte varför de hela tiden håller på så?
Det här var en jättelätt utbildning. Jag har inte köpt några böcker... jag har inte lagt ned många timmar av min privata tid för att plugga... Jag har haft ALL tid i världen att göra skoljobb - om jag så önskat. De är inte mer korkade än jag är. Så jag tror inte att de verkligen behövt jobba ihjäl sig heller (om de så inte önskat).

ALL tid i världen.
Likaså nu.
Ett 6 veckor långt jobb som tog, vadå? 3-4 dagar att skriva (om man så önskar). De gnäller och tycker det är orättvist eller nåt. Orättvist att de ska behöva göra två saker samtidigt.

Jag skrev mitt jobb på kvällarna, medan jag gjorde min praktik på heltid. Allt för att kunna tacka ja till ett eventuellt jobb under mina sista 6 veckor. Det kunde de också gjort. Men i stället valde de att strunta i det... skjuta upp det... sedan tacka ja till att jobba heltid och sitta och gnälla över att de samtidigt måste skriva sitt sedan två år tillbaka scemalagda examensjobb.

Suck. :)

Nåja. Det ska bli skönt att slippa de människorna. Energibovar.

Denmark - Germany 1-1

I helgen var vi i Danmark och badade lite. Bodde där i två nätter och gjorde en del trevliga prylar. En av dagarna åkte vi över till Tyskland och handlade en massa billig alkohol. Så kom min fru och min kusin på att man kan åka till Lübeck också... bara för att man kan.
Så vi åkte dit. Irrade omkring som fan på lite stora vägar och lite småvägar. Plötsligt befinner vi oss utanför Hells Angels Lübeck.
Köra vidare!

Men vi tog oss in i staden och jag åt en Wienerschnitzel och beställde in en "surprise me"-öl på restaurang Rathouse. mmm.

The Lifebomb.

Okej.

Det är många känslor som rusar omkring nu. Jag är snart klar med min pånyttfödelse. För nästan tre år sedan blev jag trött på allt. Trött på ett... annorlunda sätt - och på ett sätt som jag inte tidigare känt.
Jag visste det inte precis då... men det var då det vände. För nästan tre år sedan bestämde sig min hjärna för att det här fan inte dög! Det var inte det liv jag ville leva. Jag var så mycket bättre, än att bara sitta och gräla med folk på arbetsförmedlingen. Så mycket bättre än att bara få en massa skitjobb som jag hatade - och som fick mig att bli deprimerad. (Well. Att bli lämnad av min fästmö hjälpte ju till lite med depressionen också. Men det handlade om jobbet och min livssituation också. Jag var deprimerad redan innan Sofia valde att bryta upp. Det var ju troligen EN av anledningarna att hon gjorde det, också)

När jag väl upptäckte att jag nått min botten så bestämde jag mig för att börja gräva mig uppåt. Jag visste inte alls hur... men i början är det mer en fråga om inställning än det är om aktion. Det tar ett tag att bromsa in och vända. Det tar ett tag att strukturera hjärnan och få igång några konstruktiva tankar, när den inte använts till sådant de senaste... 15 åren?

Jag började med att markera ett avstamp.
Min piercing, i näsan, skaffade jag för att inte glömma. Varje gång jag ser mig själv i spegel så ser jag min piercing - och minns att den finns där av en anledning. Allt ska vända! Och jag vill inte tillbaka.
Den lilla (men ack så smärtsamma) saken markerade en gräns som jag bara skulle flytta mig allt längre bort från.

Short story long: ;)
Jag snubblade över en utbildning, i en skidlift.
Jag tänkte efter ett tag... sedan kände jag att det där kunde vara MIN utbildning. Äntligen, efter så många misslyckade försök så kanske jag hittat det jag sökt efter?
Så jag sökte till utbildningen - och blev antagen direkt under intervjun. Där satt jag och grät av lycka, på en innergård någonstans i en stad som jag aldrig varit i förut. Sedan den dagen har tårar fallit fler gånger. Och bara av ren glädje. (eller av att jag sprungit, i kall motvind).

För jag flyttade till Malmö, så snart jag kunde. Allt för att gå två utbildningar.
Den ena utbildningen stod skolan för.
Den andra utbildningen vilade på mig själv. Den var mitt eget ansvar och den handlade BARA om personen Sabadon.
Jag skulle bli självständig. Inte lita på att någon annan ska ta hand om mig. För sådant händer bara i sagor.
Jag skulle lära mig att yttra mig. Att vara med och bestämma och att leda.

Under den tid jag bott i Malmö har allt gått spikrakt uppåt.
Jag satte mig i skolans ledningsgrupp och engagerade mig. Skapade kontakter.
Jag deltog i övriga företagsmöten, då rektorn för skolan inte kunde.
Jag bestämde mig för att klara alla ämnen, utan någon omtenta... och det gjorde jag.
Jag har hittat alla praktikplatser själv. Helt utan hjälp och bara genom mina egna prestationer.
Jag har börjat bli politiskt aktiv. Tar mer plats och roffar till mig poster inom partiet. ;)
Jag har varit röstskådespelare två gånger hittills. Jag som alltid hatat min röst. Jättekul! och jag låter fantastisk.
Jag har förhandlat mig till (genom intervju) en enormt härlig lägenhet, mitt i Malmö. Här trivs jag som en stor fisk.
Jag har gift mig!!
Skaffat körkort.
International Software Testing Qualification Board-certifierad. (ooh. Many letters!)
Om 4,5 veckor tar jag min examen.

Det är dags att börja leva det liv jag kämpat för.
Och det livet börjar nu, för i dag fick jag erbjudande om ett jobb. Jag börjar på tisdag. De vill ha mig, för de vet att jag är bäst.

HA!
Dags att börja pensionsspara. :D

Hmm
Tur att jag ska börja om en vecka. För nu slipper de se mig gråta av lycka en hel jävla vecka, när jag firar att mitt liv har vänt.
Jag har startat om från början - och den här gången gick det bättre.

Det är soligt ute.

Behind the stadium is an even bigger, secret stadium.

Jag såg en annons i dag. Ett rekryteringsföretag som skulle anställa tre personer åt ett företag som har lokaler nära Malmö Arena. Det stor inte vilket företaget var... men det stod ett par saker som gjorde att jag förstod att det måste handla om det företag som jag var på en intervju hos strax innan jag var i Umeå.

Så jag skrev till "my guy" på det stället och frågade om det möjligen kunde tänkas att det var de som hade anlitat rekryteringsföretaget?

En halvtimme senare ringer han upp mig och säger att jag han, under dagen, skulle ringa mig och be mig komma på en andra intervju... men jag hann höra av mig till honom före. Det är bra. Det visar att jag är aktiv.
Och det är ju bra på ett annat sätt också. Det ÄR ju det företaget jag helst vill jobba åt. Det är hos dem jag tror att jag kan utvecklas maximalt.

Sedan var jag ute och gick. Jag sprang ju i går, så jag fokuserade på att bara röra på mig lite i dag. Ingen löpning två dagar i rad... för då kommer jag att gå sönder igen.

Jag upptäckte att den nya fotbollsstadion inte ALLS var den nya fotbollsstadion. Det var visst den GAMLA. Den nya står bakom den gamla.
Jaja... det tog bara två år att förstå det. :D
Jag kan väl skylla på att jag inte alls är fotbollsintresserad. Men ändå...

Noooo, that's just wrong!

Jag förvånas, gång på gång, över hur korkade en del människor kan vara. Jag såg den här bilden och funderar nu: Hur GÅR det att vara så korkad som Marilyn Davenport? Alltså... förlåt mig, Marilyn. Men det här var ju inte smart eller listigt på något sätt:



Alltså bara att skämta om svarta, på ett så uppenbart rasistiskt sätt: Hur tänker man?
Där man jämställer en svart människa vid en apa?
Året är 2011 och... har vi inte vuxit ifrån den där sortens beteende för typ 50 år sedan?
Och... att skicka det som MAIL? Så klyftigt. För DÄR kan väl ändå ingen hitta det? *suck*

Sedan förklarar hon sig med att det var ett skämt.
Jaha?
Jag tror faktiskt inte någon misstagit det mailet för något annat än ett skämt.
Ett stort, superkorkat, rasistiskt och galet misslyckat skämt. Men det faktum att det är ett skämt gör det inte rätt! Det är fortfarande rasistiskt och förhoppningsvis åtalbart för hets mot folkgrupp eller åtminstone någon sorts förtal mot individen Barack Obama.

Nu får jag väl helt enkelt reservera mig mot att detta inte är sant. Jag har ju ingen aning. Allt som står i tidningar är ju inte nödvändigtvis hela sanningen. Det här kanske är någon sorts planerad hatkampanj mot Marilyn också? Vad vet jag? Men i det här inlägget jag nu skrivit så utgår jag helt enkelt från att det är sant.

Först löpning, sedan massor av mat och glass och...

Pphrrr... uff, vad jag är mätt.

Jag rörde ihop någonting med kyckling och grönsaker och... grejor. En massa kryddor. Ja... ingenting speciellt, tycker jag. Men det var så utomordentligt gott!
Inklusive alla restaurangbesök så var detta det godaste jag ätit... sedan jag senast lagade mat. Det var ett tag sedan nu. Och den gången var den maten det godaste jag ätit sedan jag dessförinnan lagade mat.
Det finns ingen restaurang, här i Malmö, som lyckats bräcka min fantastiska matlagning.

Ibland undrar jag varför jag inte är prisbelönt. Jag borde fått en medalj eller nåt. Jag har helt uppenbart valt fel karriär. Men det gör inget. Jag är så duktig på kvalitetssäkring - att jag kan ha detta med matlagningen som min hemliga hobby.

Det enda som är tråkigt är att jag bara är duktig på att tillaga kötträtter. Så jag kan liksom inte imponera på min fru. :)

Vi var förresten ute och sprang i dag.
Jag vet inte hur mycket hon sprang... men hon följde med till spåren i alla fall. Jag valde 7 kilometer och hon tänkte ta 3+2 kilometerspåren. Kul att hon äntligen följer med.
Tyvärr kan vi inte direkt springa tillsammans, eftersom vi har så väldigt olika tempo.
Men jag har i alla fall sprungit ett par veckor nu och det har känts bra. Inget ont i foten eller i benet eller nåt. Jag har tagit det försiktigt - men jag känner mig ändå nöjd med de distanser jag tillryggalagt.
Orden "försiktigt" och "nöjd" brukar inte gå ihop, när det gäller min löpning.

Jag väntar på samtalet från det företag jag blev intervjuad av i tisdags. De ville anställa så fort som möjligt. Jag kan börja jobba så fort som möjligt! Match made in heaven.
Men jag är lite otålig så jag ska ringa dem i morgon och ställa ett par frågor. För att visa att jag är intresserad. :)

hmm... vi har glass. Det har vi väl gjort oss förtjänta av?

Going to Karlstad.

Det var bara ett val, av två, på årsmötet i dag. Men jag blev i alla fall vald att vara en av de som åker och representerar Malmö på kongressen. Som ersättare... men ändå.

Detta betyder att jag har fått mitt första politiska uppdrag. Perfekt. Då får vi se om jag vill ha fler efter det.

En annan sak som är bra, är att jag får vara med min fru då hon fyller 30 år. För hon ska jobba på kongressen och som vanligt fyller hon år en av de dagarna.

Luftintervju är en intervju utan själva intervjun.

Jaja. Reklamen på Spotify spelas visst för fullt. Folk i klassen hade hört den, när vi hade någon samling i måndags.

Det där stället som hade egen loge på Arenan ringde och sa att jag skulle gått vidare till en andra intervju, om det inte varit för att de fått nya direktiv och inte längre skulle tillsätta någon tjänst.
Men den tjänsten kanske, i stället, skulle tillsättas senare under sommaren. Då hör han av sig igen.

Men vi ska kolla på hockey, i alla fall. Den 21:a april är det match mellan Tre Kronor och Ryssland, i Malmö Arena. Det blir faktiskt, trots mitt stora hockeyintresse, min allra första a-landslagsmatch!
Jag har sett landslagshockey förut. I Umeå kollade jag på när Kanada spöade Sverige - i Junior-VM.
Klart det var kul. Det var en riktigt bra match och riktigt bra spelare. I det laget fanns t.ex. de tvillingar som nu de senaste två åren vunnit poängligan i NHL (De rödhåriga bröder Sedin) och såklart en hel hög med andra spelare som sedan nått stora framgångar. Men... a-landslaget har jag aldrig sett.

Så... dags att gå ned i källaren och gräva fram sin gamla Tre Kronor-tröja.
Ja... för jag har en. En gång i tiden var det meningen att vi skulle åka och kolla på VM. Men det blev för dyrt.

Jag var på en ny intervju i går. Det var en tjej som året innan gick ut samma utbildning som jag gått som intervjuade mig. Hon är deras testare och hon vill "ha en kompis". Hon har alldeles för mycket att göra så de ska anställa en till. Jag hoppas hon har mycket att säga till om... för då kanske jag äntligen har en chans att landa mitt första jobb.

Då skulle jag dessutom bli lite unik, sägs det. Jag vet inte om det verkligen stämmer... men rektorn för skolan säger att alla som fått jobb har fått det på det ställe de gjort sin praktik.

Och vi avslutar med en skyltdocka som verkligen visar på sunda kroppsideal.



Men visst är det väl så alla ser ut?

Interview with a test empire. (ja okej, den var dålig)

Jag har varit på ett par intervjuer nu. Den första kändes okej... den andra kändes superbra. Jag vet dock inte om jag har den erfarenhet som krävs för att landa något av de jobben - då de företagen är ledande.

Men... i går fick jag reda på att jag i alla fall gått vidare till andra intervjun på det ställe jag var på senast. Ja... där det kändes superbra.
Jag vill veeerkligen jobba där.
De verkar oerhört seriösa och duktiga. Det är ett sådant ställe där man faktiskt försöker ta hand om varandra och där de är måna om att de anställda ska må bra och att alla ska lära sig nya saker hela tiden.
Dessutom har de en egen loge på Malmö Arena. Så jag skulle kunna se hockey så mycket jag ville.

Sure. Bara Malmö Redhawks. Jag bryr mig egentligen inte om dem. Men det är hockey! Alla som känner mig det minsta vet att jag hellre ser på en hockeymatch melan två lag jag inte bryr mig om, än att följa någon annan sport. Det är ju fortfarande hockey.
Vuxna bebisar, utan tänder, som jagar en liten svart grej och slåss när de krockar med varandra.
Excellent entertainment.
(Men sedan gillar jag såklart de rent sportsliga aspekterna av hockey. Jag har alltid tyckt om den sporten. Den är inte ofta särskilt vacker. Men kul.)

Men i alla fall... egen loge på arenan. Undrar om man kan råka nyttja den om det är någon konsert också? :) Om någon bara kunde kasta fram ett lik, som jag kunde gå över. Jag menar... så jag får visa hur gärna jag vill ha det jobbet. Hur mycket jag kan tänka mig att göra för att de ska ringa mig och säga att de vill ha just MIG.

(okej. Jag tror inte det är själva innebörden av uttrycket "gå över lik", men... det är så långt jag kan sträcka mig. Jag skulle inte tänka mig att döda någon. Men att liksom ta ett kliv över ett redan befintligt... ja... det skulle jag nog kunna göra.
-Om det är någon jag inte alls känner. Annars kanske jag skulle få lite dåligt samvete.
-Eller som någon jag känner känner. För det skulle också kännas lite konstigt.
- Faast... vid närmare eftertanke kanske jag skulle börja känna mig lite omoralisk även om det vore någon helt okänd. :-/
- Men jag vill jättebättegärna ha det jobbet i alla fall!

Meeen, vi får se.

Nu ska jag i alla fall göra ett personlighetstest. Sådana gillar jag. De är ganska lätta att genomskåda, så... jag kommer att svara som den person jag känner att de vill ha.
Men samtidigt kommer det såklart vara mig! Jag har inte tänkt ljuga. Bara bli lite extra 'bra'. Jag är på VÄG att bli den personen. Så jag har bara tänkt hoppa över ett år i utvecklingen och se till att jag är sådan, på papper, redan nu.

CellaVision, där jag gör min praktik, vill nog också ha en liten del av mig. Men troligen bara ett tag. Visst. Det KAN förstås senare förlängas till något mer. Det vet man aldrig. Men de skulle behöva hjälp under systemtestningsfasen av den här programvaran som jag... eh.... INTE sitter och jobbar med just nu - men kanske borde? :-/

EC Utbildning sliter också i mig.
Jag ska spela in en lite ljutspotar för dem (reklamfilmer som ska spelas på Spotify). Så... alla som, i framtiden, hör någon irriterande snubbe avbryta er musikstund med att prata om någon skola som heter EC Utbildning: Ni vet vem ni kan skälla på. :)

I morgon åker jag och fru till Umeå. Så jag är ledig på måndag och tisdag. Visserligen bra, men nu börjar det hända saker och ting. Hoppas inte det kör ihop sig bara. Men om jag ska på en andra intervju så kan de vänta ett par dagar.

På Tradera samlas den värsta sorten.

"Things happening in life can change your personality forever."

Hur ofta är det man citerar sig själv?

Den textraden skrev jag till en av mina låtar, när jag var runt 15 år gammal.
Då var det menat mest som ett litet skämt, som byggde på sin egen självklarhet. Well duh! liksom. Vem har påstått någonting annat? Det är väl klart att det påverkar ens personlighet för alltid!
... och anledningen att jag tyckte det var ju för att jag inte såg något annat mönster. Redan då hade jag fått stå ut med så mycket skit från klass"kamrater" att jag var helt förstörd som social individ.

Men... det ÄR faktiskt inte sant.
Det går att ändra.

Min resa påbörjades för två år sedan.
Nu händer det saker. Folk rycker i mig... och vill ha mig. De tror på mig och känner att jag är bra.
Nästa vecka ska jag på två intervjuer. Båda företagen är två av de viktigaste i min bransch. Får jag in fötterna på något av de företagen så börjar det verkligen likna någonting.
When you're dancing with the pro's... you'll get dizzy!

Och dizzy tänker jag bli... på ett bra sätt. Lite sådär "leva med huvudet så låååångt upp i atmosfären att man blir hög av syrebrist"-dizzy.

Fly butterfly, fly.

Det företag som ringde mig i dag... de ringde mig 20 minuter efter jag mailat in min CV. Så uppenbarligen har de bara tagit emot den, läst den - och ringt direkt.
Kanske för att mitt examensjobb handlar om precis den arbetsmetod de använder sig av?

Mitt examensjobb är för övrigt snart klart.
Vi ska börja skriva det om tre veckor. Men jag kunde inte hålla mig.
I går träffade jag en som hållit många och dyra föreläsningar i det ämnet jag skriver om. När vi pratat ett tag så ville han plötsligt skicka alla sina dokument, presentationer och dylikt till mig. Så nu har jag en massa material. :)

Ibland är livet bra.

Ibland annonserar man ut sin telefon, på Tradera (eBay). Och den som vinner budgivningen visar sig... inte ha några pengar!
VARFÖR BJUDER DU PÅ EN VARA, PÅ TRADERA, OM DU INTE HAR NÅGRA PENGAR - DUMJÄVEL! :)

Nu fick jag sätta ut annonsen igen. Lajbans. Den var ju såld! Jag behöver pengarna, för jag har ju redan köpt min nya telefon.

Suicide restaurant.

Ah. Honest mistake.
Vi ska visst ut och äta på någon restaurang, i kväll. Vi fick ett restaurangbesök i bröllopspresent. Jag har ingen aning HUR man får ett restaurangbesök i present, men det fungerar säkert... på något sätt. Salt och Brygga. Låter trevligt.
Lite trevligare, kanske, än det jag råkade säga: Rep och hals.

Om jag öppnar en restaurang så ska den fan heta så. Och ha ett sådant klassiskt deckar-tema. Who dunnit.

Fast brygga låter väl inte så värst gott?

Ah well.
Jag var på en liten intervju, i dag. En sådan snabbintervju a'la speed dating. Efter vi pratat i en och en halv minut så stoppade han mig. Då ville han inte längre prata med mig.
Inte så... inte på det där sättet, i bara fem minuter. I stället kommer jag att skicka in min CV till honom och så bokar vi in en "riktig" intervju, hos dem, nästa vecka.
Det tolkar jag som någonting positivt. Yay me! :)

När jag blir dement så kommer jag alltid minnas den här måltiden.

Hur kommer det sig att jag bara blir duktigare och duktigare på att laga mat - trots att jag nästan aldrig gör det längre? Och jag vet faktiskt inte ens vad jag gör. Det är slumpen som avgör vad jag blandar i.

Dagens mat var sanslös! Jag borde hälla den i ett kuvert och skicka den till någon som utser vem som får nobelpris i mums.
GOOOOTT!
mmm. Tur att jag har två portioner till. Matlådor till resten av veckan.

Och så har jag känt mig rätt positiv i dag. Det kan vara så att gårdagens träningspass gjorde gott för min stackars sargade löparsjäl.

Maria är på någotnågot med jobbet... så jag har lämnats ensam i dag. Jag spenderar den här kvällen med att ta igen mig. Njuta av den fantorgasmiska maten. Att kolla hur det går för armade Björklöven, dricka Cola och med att planera försäljningen av min iPhone.

Härmed förklarar jag er oanvändbara.

Trist trist.

Ett par riktigt bra hörlurar. Jag har faktiskt haft dem i ca 2,5 år nu. Det är rätt lång tid för ett par in-earlurar.
De är rosa. Bara en sådan sak är ju fantastisk. Sedan ger de riktigt bra ljud - samtidigt som de är bra skärmade så det nästan inte hörs någonting utåt. Jag avskyr tanken på att den som sitter bredvid ska kunna sitta och Freud'a mitt val av musik.

Först började kuddarna glappa lite. De började lossna och jag fick söka upp dem, i fickan, varje gång jag plockade upp dem. Det var lite irriterande. Men så kom jag på att det ju följde med tre par sådana kuddar. I tre olika storlekar. De största var löjligt stora så de tappade jag bort för länge sedan. Men det minsta paret hittade jag av en ren slump i min gamla plånbok. :-/ Vad de gjorde där vet jag inte. Jag packade väl in dem i plånboken just för att det var dags för flytt från Umeå och jag inte visste var jag annars skulle lägga dem?
Men ja. Jag satte fast dem och så blev de som i nyskick.

För en månad sedan lossnade höljet till den lilla 3,5mm kontakten. De fungerar fortfarande felfritt. Om jag verkligen trycker ihop plasthöljet när jag ska dra ut kontakten så går det bra.

Men i går så lossnade åter igen en sådan rosa kudde... och jag hittar den inte igen.
Så nu har jag bara en kudde - inga nya i reserv. Och höljet till kontakten är trasig.
Det är nog dags att köpa nya lurar.

Det jobbiga är att det verkligen inte är lätt att köpa nya lurar.
Alla de egenskaper jag vill ha (som hur mycket min bussgranne kan höra, osv) står det ingenting om. Men självklara saker som att det är in-earlurar och har 3,5mm kontakt. DET står överallt. Det står, trots att ingen behöver skriva det. Det SER jag ju direkt när jag tittar på dem.

Sedan är det i stort sett omöjligt att köpa lurar utan att först testa dem i sin egen miljö. Detta är dock oftast inte helt möjligt när man köper den här typen av små lurar tightly wrapped in hård plast som inte går att få upp på annat sätt än att offra eggen på en häcksax!

Men de ska vara rosa... de ska vara väl skärmade, ha hyggligt ljud. In-ear, samt så måste sladden ha egenskaper som inte gör den trasslig eller sådär kladdigt ruggad, så den hänger fast vid kläderna och gör så de rycks ur varje gång man tittar upp från marken igen.
Detaljerna är viktiga. Och för att veta hur ens nya lurar fungerar så måste de genomgå acceptanstestning.
Jag är utbildad testare... så jag vet.

RSS 2.0