Sabadon

-Flyttat till Malmö... går en bra utbildning och jag gör det bra också. På praktikplatsen blir jag kallad naturbegåvning.
-Sitter med i skolans ledningsgrupp.
-Ett hyfsat rikt liv, med efter work och sådant.
-Klarar nu av att emulera ledare, så att jag åtminstone under kosta stunder kan framstå som en sådan.
-Jag har tagit körkort.
-Jag har flyttat in i en fantastisk lägenhet, i ett sanslöst bra läge.
-Jag har gift mig.

Många gånger har det hänt att jag suttit och tänkt på vad som hänt under mitt senaste år - och upptäckt att jag liksom bara suttit och småfnissat av ren glädje. Att jag bara sitter och spontanskrattar lite för att allt har gått så spikrakt uppåt.

Ibland undrar jag hur brant den positiva kurvan kan vara. Men rimligtvis borde man väl inte bara kunna bestiga berg med brant lutning - utan även klättra över höga lodräta murar. För det är så det känns. Jag har bara fortsatt rakt uppåt och... men hallå! Jag SER faktiskt ett slut på den här muren nu. Det är fortfarande lite suddigt men den tar faktiskt slut där borta. Jag kan inte riktigt läsa vad som står på skyltarna, men det står någonting bra. Det vet jag.

Fast...
Ibland funderar jag även hur länge detta kan pågå. När kommer nästa dip? Någon gång måste den väl ändå komma? Livet kan väl inte bara fortsätta sin sanslösa raketuppskjutning?
Kan det vara så att detta är mitt livs höjdpunkt? Allt går så bra. Men... Kommer jag att hitta ett bra jobb? För om jag inte gör det så kommer nästa steg genast kännas lite sämre än detta.

Men det är väl inte lönt att fundera så mycket över det. :)

Jag har gift mig. Jag har skaffat körkort. Jag bor perfekt. Backspegeln som jag krossade för två år sedan: Det verkar jättedumt att limma ihop den igen nu. Skygglappar på - och njut. I alla fall ett tag till.

Körkortet kanske jag borde skaffat för en halv livstid sedan. Men det gör inget. Jag är lika glad för att jag tagit det nu. Jag är kanske till och med lite gladare. För som 18-åring känns det nästan lite som att man SKA ta körkort. Det är så alla gör och det förväntas av en. En 18-åring som klarat körkortsutbildningen blir naturligtvis glad. Men att ta kortet som lite äldre känns kanske lite mer otippat. Jag har inte följt mallen. Jag har inte blivit sådär "fri" som en körkortsbestyckad människa blir - förrän nu.

På tal om körkort så har jag samtalat med min vän Karl. (ja han var på bröllopet, såklart) Jag och Maria ska åka upp till Göteborg. Sedan åker vi 4 upp till Umeå för att fira jul med nära. Min första road trip. :)
Synd att det är vinter då, bara. Det går ju liksom inte riktigt att stanna för att bara njuta av natur. "Nooo. Don't open that door!" *freeeeze*

Vi ska åka till London också, på en kort bröllops week-end.
Men den resan är inte lika planerad, ännu. Vi får la kolla på den i kväll eller nåt. Måste ju se så vi kan få ledigt också.

...
Och att addera till listan, längst upp;
-Jag har börjat träna igen. Lite löpning - lite gym. Känns bra.
-Och jag har mandariner på bordet. mmm

Jolly good. Jolly good.

Enda nackdelen är att brevbäraren ringde på, i fredags, och sa: "Det här fungerar inte."
Och syftade på vår kampkatt, som uppenbarligen går till full attack genom brevinkastet.
Han är ju så j**la lång. Så han når uppenbarligen typ 10-15 cm upp genom inkastet också.
aah... vad göra, vad göra?
Nu får vi försöka fixa något sätt att täppa till så inte hatekitten lyckas klämma ut tassar fulla av klor för att sarga den där stackars oskyldiga postiljonen.

Någon dag hittar vi väl en brevbärare som har dött och förblött, liggande utanför dörren. Jobbigt. Då måste man ju baxa och rulla iväg henne till någon annans dörr.

Alltså. Kan hon inte bara ta på sig handskar? Det skulle göra allting så mycket enklare.