Sabadon

Nä... ibland känns det sådär...
Ibland inte.

I natt sov jag ungefär tre timmar.
Egentligen hade jag tänkt stanna hemma i dag och i morgon. Jag känner mig inte frisk alls. Men... äh.

I natt drömde jag.
Jag drömde att vi satt framför datorn i mina föräldrars hem och allt var liksom över. Jag kände mig så oerhört glad och jag sorterade bara lite i gamla tidningar. Sedan ringde någon - och hon lät överlycklig. Pratade inte särskilt länge. Efteråt sa hon bara vem det var som ringde - och en stöt av död gick genom mig. Allt blev mörkare och allt det glada försvann. Alla tidningar hade plötsligt fått samma datum och hon slöt sig totalt. Svarade inte på tilltal, utan bara satt där och såg neutral ut. Jag var maktlös... jag blev ignorerad... och allt föll ihop.

Så nu har jag börjat drömma om det där också.
Vad fan ska han finnas i mina drömmar för? Det är väl nog illa att den situationen förpestar hela mitt vakna liv?

Det är enda tillfället jag hittills kunnat må bra. - När jag sovit.
Ironiskt? Eller vad säger man?

Jag var och träffade en kompis i går. Han, hans fästmö och deras 4,5 år gamla son.
Blev bjuden på te och grejor, kollade på fotboll. Fick en kram av deras son när han skulle gå och lägga sig. Åkte hem och grät, för det är någonting som jag saknar så mycket.
Så skadat det här vänt på mitt liv och mina prioriteringar.
För en månad sedan ville jag ha ett Playstation 3 och en ny ändamålsenlig dator.
Nu vill jag gifta mig och skaffa barn.
Och känslorna är äkta. De har nog funnits där rätt länge. Men jag har bara inte känt dem, på grund av depressionen.
Jag vill förresten ha två, eller tre.