Keep a straight face, boy.

Ungefär en timme och femtio minuter senare sitter jag på jobbet och har ätit klart. Jag cyklade alltså ned på stan... gick runt lite... sedan satte jag mig utanför operahuset och tänkte läsa lite - men jag satt bara och tittade på min telefon. Hoppades att hon skulle ringa - eller att jag åtminstone skulle komma på någon jag själv kunde ringa och böla åt.
Det gjorde jag inte.
Det finns två människor i hela världen som jag skulle kunna slå ett sådant samtal till.
Den ena är 'S'... och det går ju inte. Den andra är hennes kompis 'C'. och... det känns såklart bara fel. 'S' äger rätten att ringa till henne nu. Det kan inte jag göra. Så nu har jag ingen.
Jag har familjemedlemmar och ett par kompisar. Men ingen av dem är någon som jag skulle prata RIKTIGT djupt med... med snyftande och allt. Utan jag pratar med dem... berättar... och sedan håller jag ihop mitt face och dricker upp mitt the.

... Sedan åker jag hem och bölar i min ensamhet i stället.
Oj vad jag längtar.

En timme och femtio minuter.
Alltså... jag tyckte att det här kändes som ganska lång tid, ändå. Jag skulle gissat på att jag varit ute i kanske fyra.
Men det är klart. Om man bara sitter och stirrar rakt fram så går tiden lite långsamt. Oftast.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0