Verkligen ingen vidare hopptävling.
Allt känns likadant. Ingenting förändras.
Jag ser fram emot resan, som tyvärr ligger nästan en månad bort. Någonstans i horisonten.
Ni förstår... En månad är väldigt lång tid för mig just nu.
Snart har det gått fyra veckor sedan stora delar av mitt liv blev omkullkastat. Dessa fyra veckor känns faktiskt som runt tre månader. Och nu är det alltså lika länge till innan någonting kul kommer att hända.
... För allt jag gör just nu, känns inte kul. Det blir bara livsuppehållande åtgärder.
När jag gör någonting som jag tidigare tyckt var kul... så är det nu bara ett sätt att inte må så dåligt.
Jag har alltid tyckt om att vara ensam och ha tid för mig själv. Sitta framför datorn... laga mat... Inget av detta har jag sinnesro att göra nu. Det är inte kul längre.
Jag brukar skämta väldigt ofta. Det mesta går att skämta om, om man är på det humöret. Men jag är inte på det humöret längre.
Jag är inte samma människa.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag blir det. Om någonsin.
Just nu är jag inte ens i närheten. och det blir såklart inte bättre... för ingenting förändras.
Det eviga lidandet står för dörren. Jag kommer alltid sakna, alltid hoppas. och ingenting kommer någonsin kunna mäta sig med åren 2000-2008. De har varit höjdpunkten av mitt liv. De enda åren jag varit lycklig.
Men, som sagt: Jag kommer alltid hoppas. Jag gör det även nu.
och OJ vad jag längtar till resan. Jag måste verkligen få göra någonting kul nu.
Jo... by the way 1: Jag kom inte in på programmet som jag ville läsa på universitetet. Jag hade verkligen hoppats på det. En ljusglimt inför framtiden som nu försvann.
By the way 2: Blev i går tokdissad av någon som helt enkelt tyckte jag var för kort. Personen klarade inte av kortväxta. Uppenbarligen har många problem med korta killar. Så jävla tragiskt. Jag har inga problem med långa människor. Det gör mig till en bättre människa - men hur stor tröst är det? Det gör ändå ont.
'S' är längre än mig... och det har vi aldrig haft några problem med. (förutom att jag kanske HELST inte ser att hon tar på sig 15 cm platåpjucks. Men hon FÅR göra det, om hon vill)
Jag ser fram emot resan, som tyvärr ligger nästan en månad bort. Någonstans i horisonten.
Ni förstår... En månad är väldigt lång tid för mig just nu.
Snart har det gått fyra veckor sedan stora delar av mitt liv blev omkullkastat. Dessa fyra veckor känns faktiskt som runt tre månader. Och nu är det alltså lika länge till innan någonting kul kommer att hända.
... För allt jag gör just nu, känns inte kul. Det blir bara livsuppehållande åtgärder.
När jag gör någonting som jag tidigare tyckt var kul... så är det nu bara ett sätt att inte må så dåligt.
Jag har alltid tyckt om att vara ensam och ha tid för mig själv. Sitta framför datorn... laga mat... Inget av detta har jag sinnesro att göra nu. Det är inte kul längre.
Jag brukar skämta väldigt ofta. Det mesta går att skämta om, om man är på det humöret. Men jag är inte på det humöret längre.
Jag är inte samma människa.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag blir det. Om någonsin.
Just nu är jag inte ens i närheten. och det blir såklart inte bättre... för ingenting förändras.
Det eviga lidandet står för dörren. Jag kommer alltid sakna, alltid hoppas. och ingenting kommer någonsin kunna mäta sig med åren 2000-2008. De har varit höjdpunkten av mitt liv. De enda åren jag varit lycklig.
Men, som sagt: Jag kommer alltid hoppas. Jag gör det även nu.
och OJ vad jag längtar till resan. Jag måste verkligen få göra någonting kul nu.
Jo... by the way 1: Jag kom inte in på programmet som jag ville läsa på universitetet. Jag hade verkligen hoppats på det. En ljusglimt inför framtiden som nu försvann.
By the way 2: Blev i går tokdissad av någon som helt enkelt tyckte jag var för kort. Personen klarade inte av kortväxta. Uppenbarligen har många problem med korta killar. Så jävla tragiskt. Jag har inga problem med långa människor. Det gör mig till en bättre människa - men hur stor tröst är det? Det gör ändå ont.
'S' är längre än mig... och det har vi aldrig haft några problem med. (förutom att jag kanske HELST inte ser att hon tar på sig 15 cm platåpjucks. Men hon FÅR göra det, om hon vill)
Kommentarer
Trackback
