Fortsättning från förra inlägget.

Gah.
Ja... vad säger man?
Det blir bara värre och värre. Alla är upptagna. Ingen har tid med mig. Det måste vara en av de ensammaste kvällarna i historien. Jag känner en liten känsla av panikångestattack komma emot mig. Det händer ingenting! Och de få personer som jag skulle kunna tänka mig att bara spontanringa för att se om jag kunde komma över på besök: Bor för långt bort, eller så vet jag att de redan är upptagna.
Bara ett telefonsamtal, åtminstone. Lite hjälp?

Nu har jag mått riktigt bra i en månad.
Jag visste inte att det skulle dippa på det här sättet - helt plötsligt. Utan anledning.
Eller ja... jag sitter ju här och är ensam. Oftast är det självvalt. I dag är det inte det. I dag ville jag verkligen göra någonting. Umgås med någon. Men jag har ringt 6-7 personer och försökt skriva till en handfull.
Ingen.

Om en vecka sitter jag någonstans i Stockholm och... ja... jag vet inte VAD jag gör... men jag ska i alla fall kolla på Metallica om 8 dagar. I Stockholm hoppas jag kunna umgås med fantastiska Lina och hennes fästman. Nu kommer jag inte, på rak arm, ihåg när de skulle komma till Stockholm och när de skulle åka hem igen. Men... det löser sig. Jag förutspår att någon kommer skriva och berätta det som en kommentar till det här inlägget. ;)

Nä. Jag ska spela lite Guitar Hero. Ha det så bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0