Sabadon

Jag vet inte vilka kvaliteter det här blogginlägget kommer att hålla. Men... jag vill bara berätta lite om min week-end, samt inledningen av den här veckan.

Det var mer än två år sedan jag mådde riktigt bra.
Det var mer än två år sedan jag mådde så som jag gjort i dag. Och nyss blev det ännu bättre.

Jag ska väl försöka berätta lite mer om de bakomliggande orsakerna till VARFÖR jag mår bra då'rå.

I Torsdags, klockan 20:58, satte jag mig på ett tåg mot Malmö. Det kändes lite som mitt liv som avgick från stationen. Det hängde ganska mycket på den resan. (Ja... inte mitt LIV... men i alla fall hur det kan komma att se ut, i framtiden)

En intervjusituation. Grejt.
Jag är riktigt kass på sådana.
En intervju som avgör om jag kommer in på den utbildning som kan göra en verklig skillnad i mitt liv. Jag är så gammal att det inte längre är "gulligt" att gå från företag till företag och söka små tillfälliga jobb. När jag var yngre så har det varit en väldigt framgångsrik taktik. Jag har ofta fått något halvår här och något halvår där. Men... nu fungerar inte det längre.
Jag behöver en utbildning... en sådan som vuxna människor har. En som gör så jag kan få ett riktigt jobb. Ja... ni vet. Ett sådant jobb som vuxna människor har. Ett med ansvar och mål... ett jobb där man faktiskt utför en vettig uppgift, så att allt inte bara känns som att man sitter av tiden och är en prao.

Jag har aldrig gjort en så bra intervju. Jag vet inte ens om jag kan säga att det var jag som satt där inne. Allt jag sa var så perfekt. Jag tänkte inte - jag bara svarade och... de satt. Alla svaren rullade fram som en inoljad flodhäst. De behövdes liksom inte kramas fram eller tänkas på eller krystas eller whatever. Det känns, såhär i efterhand, som om jag inte tänkte själv - utan att någon självsäker liten demon hade tagit sig in i mitt huvud och styrde allt.
Det här var bara en intervju. En intervju som skulle ge poäng och tillsammans med andra skulle utgöra en grund för valet av vilka som skulle få de 30 utbildningsplatserna. Valet? Ja... det skulle ske senare. Inte i fredags. Men efter den intervjun garanterade han att jag skulle komma in. Han reste sig upp och skakade hand med mig, för att liksom sluta det muntliga avtalet.

Det var en bra dag.
Jag är inte duktig på att ta framgångar heller. Eller, jo. Jag kan ta dem. Men jag känner mig inte så "värdig" när jag sitter där ute på en gård och tårar av ren lycka bara strilar fram. Jag är helt enkelt inte van vid att saker och ting går BRA, i mitt liv.
Det är klart att det finns saker som har gått bra. Det är inte riktigt så jag menar. Jag har såklart upplevt saker att glädjas över: Träffa flickvän, få vara med om första månlandningen... ja... allt sådant. Det är klart att Maria gör mig glad. Men jag delar upp mitt liv i många olika delar och... utan framgång... utan utbildning och karriär så skulle jag aldrig kunna njuta av mitt liv - oavsett hur 100% perfekt förhållande jag och Maria har. Jag måste ha min egen livspil också.

Jag kommer in.
Jag har ett mål.
Jag behöver inte må så fruktansvärt dåligt över min arbetssituation längre. Inte just nu. Jag avskyr verkligen mitt jobb, min arbetskamrat och min chef. Alltså... jag har faktiskt mått så dåligt på grund av dem - att jag ärligt känt att jag skulle bli glad av att strypa den där arbetskamraten. Hon har fått mig att må så dåligt och... ja... jag hatar henne verkligen.
Nu behöver jag inte längre bry mig vad de än hittar på. De har inte längre någon makt över mig. De är små möss just nu. Små pipande möss som inte längre kan skada mig. Mitt liv kommer snart ta en annan riktning och de kommer inte påverka någonting mer. Jag är inte längre hotad och nedtryckt av dem. Deras åsikt betyder ingenting och... nu kan jag bara sitta och mysa lite överlägset åt dem, om de väljer att jävlas mer med mig.
Heeej dåååå! :)

Vi gick på rockklubb också, på lördagen. Den kvällen kostade mig 53 kronor. Ja, jag har kollat kontoutdraget. Blev lite förvånad. För... nog drack jag väl fler än en öl? Ehrm... många fler.
Oh well. :)

I går fick jag hem mitt Guitar Hero. Fantastiskt kul.
Ja, jag har spelat det förut - men jag har inte haft ett själv och har därför spelat det ytterst sparsamt = jag är ganska dålig på det... skäms! Men nu har jag ett eget... skoj skoj. :)
Den här dagen har känts fantastisk. För första gången på länge har jag kunnat ge mig ut och faktiskt behandla okända människor på ett bra sätt. Inte bara gå omkring och sura en massa. Min blick har legat flera meter högre än tidigare. Jag har inte gått och tittat ned i marken. Jag skämtade med hon som jobbade på Subway... jag skämtade med hon på konsum och jag skämtade med han i hi-fibutiken.

I kväll vann jag budgivningen om en biljett till Metallicas uppskjutna konsert.
Jag vet inte hur mycket jag tänker skriva om det. Men jag har verkligen lidit varje gång det visat sig att jag inte fått tag i några biljetter. Det var ALLT för länge sedan jag såg dem nu. Jag har fan en biljett!

De sista 8 minuterna satt jag och tryckte som en galning på F5. När det var två minuter kvar lade jag in ett högsta bud och sedan satt jag bara och knackade på F5 för att uppdatera fönstret typ varannan sekund, för att bevaka slutet av auktionen. Kanske jag skulle kunna hinna slänga in en till summa - om det visade sig att någon idio... förlåt... någon annan budgivare skulle lyckas klänga in sig ovanför mitt maxbud.

När det stod klart att auktionen avslutats och jag, för min chockade hjärna bekräftat att det fortfarande stod Sabadon där på högsta bud så tänkte jag först börja jubla lite sådär som man väl gör när man blir glad över någonting - men nej då. Det kunde jag såklart inte göra, för jag är en liten flicka som sitter och hulkar av glädje i stället.

Men det är i alla fall lycka.
Och jag tänker inte skämmas över det nu. Jag vägrar.
Ett litet steg för mänskligheten - men ett enormt steg för mig.

Lina säger att jag är värd det. Hon har så otroligt rätt.

Dags att glömma, förlåta och att förnya. Dags att sluta titta i backspegeln. Dags att bygga någonting nytt och fantastiskt. Planerna är att saker ska glänsa och att allt ska bli så jävla grymt!
Shine.