ISTQB i brevlådan?
Puh... gah... *hyperventilerar*
I dag har en klasskamrat fått sitt certifikat hemskickat.
Vi kommer ju att få ett brev i vilket fall och jag utgår från att de skickat alla samtidigt.
Eller ja. Jag vet ju inte. Jag kanske inte fått mitt brev ännu? Det får jag se när jag kommer hem.
Men nu vet jag att där kan ligga ett sådant brev som kommer att ta en timme att öppna - för att jag lär vara så skakig att jag riskerar att slita sönder och förinta allt innehåll om jag försöker öppna det snabbare än så.
Nervös.
Och lite gråtfärdig.
Det här är stora grejer, i mitt liv.
Nä... jag åker inte hem, i dag. Jag gör så här: Jag stannar kvar här resten av mitt liv och så kan jag i alla fall inbilla mig att jag nog fick det där certifikatet (som står i rubriken).
<andas>
Om jag fått certifikatet så blir det systembolaget och en Whiskey. Så nu vet du det, Maria. Så... det kommer att vara anledningen till den här månadens fattigdom. Jag tar på mig ansvaret. Det är inte på grund av dina kläder som du shoppade i går.
Men om jag INTE fått certifikatet så var det ditt fel att vi blev fattiga den här månaden. ;)
klockan är 15:17. Jag började sent i dag... så jag borde inte gå hem förrän Richard går hem. Det är bara vi två kvar... så jag kan ändå inte sitta kvar som sista person. Jag ar ingen nyckel.
(med amerikansk robot-röst)
"Jag ar ingen ny-ckel. Jag ar ingen ny-ckel. Jag..."
Jag HAR ingen nyckel... skulle det stå.
(alltså varför rättade jag inte bara mitt skrivfel, där uppe? Det där var ju inte ens roligt) ;)
Nervös, igen. Och lite ont i huvudet. Den här typen av situationer kan inte vara bra för någon.
Helst inte att sitta här på praktiken, som projektledare, och känna sig rätt värdelös. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt för att känna att jag tillför någonting. Hoppas jag förstår mer och mer... jävligt snart! :)
I dag har en klasskamrat fått sitt certifikat hemskickat.
Vi kommer ju att få ett brev i vilket fall och jag utgår från att de skickat alla samtidigt.
Eller ja. Jag vet ju inte. Jag kanske inte fått mitt brev ännu? Det får jag se när jag kommer hem.
Men nu vet jag att där kan ligga ett sådant brev som kommer att ta en timme att öppna - för att jag lär vara så skakig att jag riskerar att slita sönder och förinta allt innehåll om jag försöker öppna det snabbare än så.
Nervös.
Och lite gråtfärdig.
Det här är stora grejer, i mitt liv.
Nä... jag åker inte hem, i dag. Jag gör så här: Jag stannar kvar här resten av mitt liv och så kan jag i alla fall inbilla mig att jag nog fick det där certifikatet (som står i rubriken).
<andas>
Om jag fått certifikatet så blir det systembolaget och en Whiskey. Så nu vet du det, Maria. Så... det kommer att vara anledningen till den här månadens fattigdom. Jag tar på mig ansvaret. Det är inte på grund av dina kläder som du shoppade i går.
Men om jag INTE fått certifikatet så var det ditt fel att vi blev fattiga den här månaden. ;)
klockan är 15:17. Jag började sent i dag... så jag borde inte gå hem förrän Richard går hem. Det är bara vi två kvar... så jag kan ändå inte sitta kvar som sista person. Jag ar ingen nyckel.
(med amerikansk robot-röst)
"Jag ar ingen ny-ckel. Jag ar ingen ny-ckel. Jag..."
Jag HAR ingen nyckel... skulle det stå.
(alltså varför rättade jag inte bara mitt skrivfel, där uppe? Det där var ju inte ens roligt) ;)
Nervös, igen. Och lite ont i huvudet. Den här typen av situationer kan inte vara bra för någon.
Helst inte att sitta här på praktiken, som projektledare, och känna sig rätt värdelös. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt för att känna att jag tillför någonting. Hoppas jag förstår mer och mer... jävligt snart! :)
Kommentarer
Trackback
